Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
lycka. Men är ej då hela mänskligheten verkligen
olycklig?
— Jag kan ej säga annat.
— Nåväl, om hela mänskligheten är olycklig och är
detta därigenom, att hon dels är ond, dels alltjämnt
är i fara att bliva, det,’ kan du då neka, att i naturen
finnes förbannelse?
— Jag vet ej, om förbannelse är det rätta uttrycket.
Jag tycker mig komma ihåg, att med förbannelse
skulle menas något ont, som kommer för syndens skull,
och får jag — såsom, du själv säger — icke lov att
erkänna någon synd, så får jag väl icke heller lov att
erkänna någon förbannelse. Men det erkänner jag gärna,
att ställningen i världen, vad angår människorna, på
detta sätt bleve högst olycklig. t
— Tror du då icke också, att denna allmänna
mänskliga olycka kunde sägas träffa naturen själv,
så att hela den gudomliga natur, som du tillbeder,
måste anses vara någonting förfelat?
— Jag kan icke genast medgiva detta. Vore det
också sant, som du säger, att hela mänskligheten,
enligt mina förutsättningar, måste vara olycklig; så
följer därav ännu icke, att hela naturen därföre är
förfelad. Det finnes mer i naturen än mänsklighet.
— Finnes det ock i naturen någonting högre?
— Även det. Naturens allmänna lagar, hennes eviga
i de enskilda varelserna sig uppenbarande väsen, står
vida över allt vad människa heter.
— Verkligen? Men ibland individuella varelser,
känner du där några, som äro högre än människorna?
— Nej, det gör jag icke.
— Om nu några individuella varelser i din natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
