Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
261
ting sker annorlunda, än det skulle; vad är det då,
som bestämmer, huru det skulle ske?
— Det godas eviga lag.
— Men är icke det godas lag också den högsta lag,
över vilken ingen annan finnes?
— Jo-
— Då är det godas lag också grundad i det högsta
väsendet och uttrycker dess natur. Vad är för dig det
högsta väsendet?
— Naturen.
— Då är det godas lag naturens lag; och synden
såsom stridande mot det godas lag, blir stridande mot
naturen, blir ett våld på naturen.
— Jag erkänner det.
— I det ögonblick, då synden sker, lider således
naturen våld.
— Det vill jag ej genast erkänna. Det är sant, säger
jag, att ett våld sker på naturen, men då menar jag
icke naturen i det hela, utan naturen uppenbarad hos
det väsen, som för tillfället är i fråga och som icke
ställer sig till efterrättelse naturens lag. När jag
syndar, så gör jag våld på min egen natur; naturen hos
mig kommer icke till så mycken verklighet, som hon
borde: men därav följer ingenting med avseende på
naturen i det hela; hon kan nämligen, när hon hämmas
hos mig, skaffa sig ersättning hos en annan, odh hon
gör även så.
— Jag tror mig förstå, hur du menar. Naturen är
all verklighet, och i denna verklighet kan icke ske
något avbräck. Naturen måste, såsom man
ordspråks-vis säger, taga ut sin rätt. Och naturens rätt är att
vara, vad du till sitt begrepp säger henne vara, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
