Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 i mänsklighetens livsfrågor
fullständiga verkligheten. All denna verklighet är i
all sin oändlighet i tiden, och all tid är av denna
verklighet fylld.
— Ja, det är ingen motsägelse, ty tiden själv är,
enligt min åsikt, oändlig.
— Jag har icke heller sagt, att däri ligger någon
motsägelse. Tiden och verkligheten följa jämna steg
med varandra; den ena är där den andra är, och bägge
gå i oändlighet. När nu tiden på detta sätt är en
oumbärlig form för all verklighet, så gissar jag emedlertid,
att tiden är för detta sitt rika innehåll en fullt passande
form?
— Naturligtvis.
— Däruti ligger då, om jag ej misstager mig, att i
händelse man hos tiden kan uppvisa någon egenskap,
som hon icke kan vara förutan, så överensstämmer det
med den oändliga verklighetens natur att ställa sig
dén i samma egenskap liggande lag eller fordran till
efterrättelse? .
— Det är visserligen oundvikligt.
— Nuväl, ligger det icke i tidens natur, att de olika
tidsmomenterna måste falla efter varandra?
— Jovisst. ;
— Skall nu innehållet, som var den oändliga
verkligheten, ställa sig denna lag till efterrättelse; måste
det icke betyda, att även verklighetens momenter måste
falla efter varandra?
— De kunna även vara samtidiga.
— Jag nekar icke det. Vad jag vid detta tillfälle
vill hava av dig medgivet, är endast det, att bland
verklighetens alla momenter några måste bliva
föregående i förhållande till andra såsom efterföljande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
