Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
265
ren icke längre den fullkomlighet, som hon skulle
vara. Erkänner du detta?
— Jag måste väl.
— Du måste. Men nu har du förut medgivit, att
synd kan inträffa; och att, när synd inträffar, så
inträffar något, som strider emot naturen. Detta kan
väl ingenting annat betyda, än att det tidsmoment, då
synden sker, icke är fyllt av det innehåll, varav det
enligt naturens anordning bort fyllas. Är det ej så?
— Visserligen.
— Och då är, enligt det förut medgivna, naturen icke
längre den fullkomlighet, som hon skulle vara, och har
därföre kommit i strid med sig själv och lidit, såsom
vi nyss sade, ett verkligt våld, ett ont. Och då detta
onda just berodde därpå, att synden jämte annat
infördes i tiden, så’ var det ett ont för syndens skull
eller just det, som vi förut kommit överens, att en
förbannelse, om den funnes, skulle betyda. Och då
detta onda, såsom nu visats, träffar naturen själv, så
är naturen själv förbannad för syndens skull.
Erkänner du nu, att du är slagen?
— Nej.
— Nej? Det vore besynnerligt. Vilka utvägar äger
du ännu? «
— Jag behöver blott att med något mera eftertryck
upprepa, vad jag för en stund sedan sade, nämligen
att naturen skaffar sig ersättning på det ena stället
för vad hon lider på det andra, och att naturen
således i det hela lider ingenting. Nu har du visserligen
visat, att, vad angår innehållsmomenternas fördelning
i tiden, naturen fordrar en viss bestämd fördelning,
båledes, om det skulle inträffa, att i ett yisst tidsniQ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
