Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
åsikt, då råkar du icke allenast ut för det onda, som
du klandrar hos prästerne — en dyster
världsåskådning — utan du berövar dig även den hjälp, som
dessa äga i det medvetandet, att över denna finnes en
högre värld, dit förbannelsen icke når. — Men hör,
Richard, är det icke Hugos stämma? — Han sjunger.
Mystikern stod på en berghäll ett stenkast därifrån
och lät sin blick vila på den kringliggande sköna dalen.
Man kunde urskilja orden av hans sång:
»Ack, när så mycket skönt i varje åder
Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara!»
IV.
Fjärde dagen från den, då vi gjorde våra fyra
vänners bekantskap, var åter regnig.1 De voro ånyo
församlade på filosofens rum.
— Du gjorde således ingen, proselyt den gången —
sade Richard till prästen — mannen var dig för klok.
— Han ägde ett rätt gott förstånd — svarade
Erhard — men det behöves understundom mer än
förstånd.
— Det erkännes, när det blir fråga om Edra funder;
han dog således oomvänd?
— Han dog oomvänd.
— Och osalig?
— Och osalig. Den där icke tror, han är redo dömd.
— Kan du säga detta på allvar, Erhard?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
