Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
275
— Tycker du, att det ligger skämt i min uppsyn?
Jag skulle icke tro det Herren allena dömer, men Han
har ock givit tecken, på vilka ingen kan misstaga sig.
Den olycklige förnekade Kristus ännu i sitt sista
ögonblick. Och jag känner intet annat namn, i vilket vi
skola salige varda, än Kristi namn allena.
— Och du kan verkligen vara lycklig med den
tanken, att en medmänniska gått bort till eviga kval?
— Du ser väl, att jag är djupt bedrövad. Men vad
rätt är inför Herran måste ske. Och rätt är, att nådens
föraktare utan nåd förkastas. Nådens förakt är den
största, den mest omfattande av alla synder, och
synden måste ju bära sin förbannelse.
— Där är hon då igen denna syndens förbannelse,
som under dessa senaste dagar så ofta, blivit förd å
bane. Det är nu icke nog, att naturen är för dig
förbannad ; även den evighet, som du sätter över naturen,
har av förbannelsen fått sin beskärda del. Det där
är ju alldeles förfärligt.
— Förfärlig är ju också synden. Sådan orsak, sådan
verkan.
— I sanning en mäktig verkan.
— Också är synden en makt. Syndens konung kallas
icke förgäves den starke.
— Ja, han synes vara starkare än Gud själv.
— Starkare än den starke är den starkare. Dödens
övervinnare är Kristus.
— Fullkomlig synes hans seger icke vara, då denne
man gått för evigt förlorad.
— Mannen var fri, och hans frihet var en gåva av
Gud; Gud tager icke tillbaka sina gåvor, tvingar således
ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
