Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
— Naturligtvis. Ty om det för att vara är
nödvändigt att förnimmas, så är varat tydligen till endast
genom att förnimmas, och då det ej kan förnimmas utan
genom någon, så är det tydligen genom den, av vilken
det förnimmes. Nu sades det nyss, att det självständiga
är genom sig självt; att vara genom någon är att
förnimmas av någon — alltså?
— Alltså det självständiga förnimmes av sig självt,
förnimmer sig självt.
— Men det, som förnimmer sig självt, hava vi kallat?
— Jag eller Person.
— Det självständiga är alltså Jag eller Person.
Därmed veta vi då också, att allt vad som låg på ena sidan
av den uppdragna gränslinien — på den sidan
nämligen, där naturen icke är — det är Jag eller Person;
ty det utgjordes av det självständiga och fria, som
bäggedera visade sig vara personligt. Och efter allt
detta kunna vi äntligen säga, att det ofria eller n
a-turen är allt det, som icke är Person. Vad
vore nu det nästa, som vi hade att avgöra?
— Vad som menas med ett ont för syndens
skull.
— Ja, vi kommo överens därom. Tror du, att vi
behöva uppehålla oss vid ordet ont?
— Jag tror knappast. Var och en vet, vad det
betyder.
— Jag tror så med. Endast det må anmärkas, att vi
äga rätt att taga detta ord i dess mest vidsträckta
betydelse. Något särskilt slag av ont äro vi icke förbundna
att uppvisa. Men det där tillägget: »för syndens skull»
— vad betyder det?
— Att det skulle vara ett genom synden i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
