Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den svenske tänkaren Boström (1886)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN SVENSKE TÄNKAREN BOSTRÖM 269
tagas med såsom en förmildrande omständighet, när
det blir tal om Boströms hänsynslösa polemik. Åt
Boströms muntliga och skriftliga föredrag gav den
påpekade föreningen av klarhet och omedelbarhet ett
stort behag, en övertygande kraft, och någonting av
den estetiska trygghet, som man känner, då man står
inför ett äkta antikt konstverk. I en skön dikt till Hans
Forssell vid dennes inträde i Svenska Akademien har
Wirsén uppställt ett galleri av minnesbilder från sin
och Forssells gemensamma Uppsalatid, och därvid i
tre rader på ett högst träffande sätt tecknat Boströms
bild:
»Men nordens Platon satt i lärosalen
Och talte klar och djup, naiv och lärd
Om eviga idéers ljusa värld».
Ja, även vi skulle väl vid detta tillfälle tala något
om detta, som Boström talte om; så mycket mer som
Boström själv brukade säga, att en filosofs enda
verkliga biografi utgöres av häns tankar. Här kan nu
icke bli fråga om någonting mer än ’ett par grunddrag
och antydningar.
Om denna världen — plägade Boström säga — vore
den enda, så hade Hegel rätt. Den tanke, som Hegel
skulle få rätt i, är den, att all verklighet är enhet
av motsatser, att där är ett oscillerande mellan två
poler, att där är en fortgående utveckling, att idéen,
som i sig innesluter alltings väsen och sanning,
behöver underlaget av sin egen relativa motsats för
att kunna utveckla sin egen inneboende rikedom.
Ja så, menar B., är det i denna världen, och det är
av gammalt erkänt. Redan Heraklit visste att uttala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
