- Project Runeberg -  Skrifter / 5. Föredrag över Platon /
112

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112

PONTUS WIKNER

svarade de anförda fordringarne. Huru kunde man
också detta, då det ännu alldeles icke var så bestämt
avgjort vad verklighet betydde? Den ene hade satt
verkligheten i vatten, den andre i luft, den tredje i
talelementerna, den fjärde i det rena och( oblandade
varat o. s. V., och då den riktiga kunskapen skulle vara
den, genom vilken man uppfattade dessa verkligheter,
så blev kunskapen betydligt olika efter
verkligheternas olikhet. Vattnet, luften och de övriga elementerna
kan jag komma åt med mina sinnen, men det går icke
lika lyckligt att med sinnena fatta talelementerna eller
det rena varat. Sålunda hade redan tidigt inom det
filosofiska lägret sinnena råkat i misskredit. Heraklit
själv, som apoteoserade det sinnliga uti dess
grundbestämning rörelsen eller blivandet, hade för sinnena
så föga förtroende, att han kallade dem dåliga
vittnen för barbariska själar; och Atomisterna, som till
rang, heder och värdighet av absolut verklighet
upphöjde det kroppsligas grundbestämning det fyllda
rummet, avgåvo mot sinnena sitt misstroende-votum genom
att kalla sinneskunskapen oäkta eller vanbördig. För
sinnena öppnade sig således inga lysande utsikter inom
det filosofiska lägret. Bättre var det väl beställt inom
det ofilosofiska. Att tvivla på riktigheten och
verkligheten av det, som man såg med sina ögon eller
hörde med sina öron, föll väl ingen annan in än
filosoferna, som redan från första början visade sig
såsom besynnerliga varelser, ehuruväl även den
ofilosofiske måste erkänna, att understundom det besynnerliga
hände honom, att han tyckte sig se, vad ingen annan
såg, eiller höra, vad ingen annan hörde. Och om
Anaxagoras försäkrade, att, tvärt emot ögats
vittnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 12:34:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/5/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free