- Project Runeberg -  Skrifter / 5. Föredrag över Platon /
141

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PLATON

141

form var det i alla fall och således, även enligt Platon,
en osjälvständighetens och relativitetens form. Att det
för Platon måste gestalta sig så, det är alldeles i
sin ordning. Platon står på antik grund. Hans
spekulation har icke utgått från den erfarenhet, vilken först
Kristendomen gav, att själva personligheten är av
guda-art och äger en absolut betydelse. Den högsta
erfarenhet han hade att tillgå var den, på vilken
Sokrates riktat uppmärksamheten och som han även själv
under en ivrigt sökande ungdom och en allvarligt
arbetande mandom hade levat sig till, att inom
människan, således inom hennes personlighet, fanns
någonting guddomligt, vilket hon hade att med sitt
vetande förklara och i- sitt liv förverkliga. Men det, som
faller inom personen, det som han har men icke
är, är icke personen själv. Ät personen själv hade
denna erfarenhet således icke tillförsäkrat en absolut
betydelse; och det var därföre alldeles i sin ordning
att Platon i sin filosofi icke uppvisade en sådan
betydelse, enär ingen i sin filosofi kan komma längre
än han kommit i sin totala erfarenhet. Men fick
personen såsom sådan ingen absolut betydelse, då kunde
icke heller åt honom tillerkännas någon absolut
tillvarelseform, sådan som den tidlösa evigheten måste
tänkas vara. Han fick då nöja sig med relativitetens
och osjälvständighetens form: tiden, och till tiden
måste alla sådana bestämningar förläggas, i vilka
han just är till såsom person. Men dit hör onekligen
vetandet; alltså måste också vetandet ikläda sig
tidsformen, så långt nämligen som det uttrycker
personlighet, och måste då så till vida fördela sig i ett
närvarande, ett förflutet och ett tillkommande. Därmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 12:34:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/5/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free