- Project Runeberg -  Skrifter / 5. Föredrag över Platon /
167

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PLATON

167

en högsta enhet. Man kan kalla den Platonska
sannings-världen ett idésystem, ett harmoniskt helt aV idéer.
Det Helleniska sinnet för harmonisk anordning och
samstämmighet har här icke förnekat sig.

De sålunda av Platon uppvisade idéerna få nu icke
fattas såsom tankefoster utan verklighet. De äro icke
produkter av en utsvävande fantasi, som vill vara
tanke, de äro det av evighet givna innehållet i en
tanke, som träffar verkligheten. Det finns ingen
verklighet utom deras, all verklighet, som icke
omedelbart framstår såsom deras, är dock av dem lånad.
Själva den försvinnande företeelsen, som i
erfarenheten och det dagliga livet skymtar förbi vårt öga,
skall, om vi vilja analysera hennes innehåll och
behålla därav det fasta och osvikliga, lämna oss en
rest av idé såsom det enda hållbara. Jordelivet är
sant och verkligt och skönt och gott, så långt det
genomandas av idéens liv. Detta är det enda, som
bliver, allt det andra förgår. Sekel efter sekel träder
i idéens tjänst, och idéen förbrukar efter varandra
uppstående och försvinnande generationer av växtliv, av
djurliv, av jordiskt människoliv. Det gäller att beskåda
denna process med vakna ögon och begripa, att det är
det overkliga och oväsentliga som förgår, det verkliga
och väsentliga som bliver, icke tvärtom. Det ligger
någonting stort i att kunna se så, någonting som
räddar från småaktig belåtenhet med det värdelösa
å ena sidan och från förtvivlan om det verkligt
eftersträvansvärda å den andra. Må vi erkänna detta. Och
må vi medgiva, att den man, som ägde viljans mod
och intelligensens kraft att tillerkänna absolut
betydelse åt det, som intet öga sett och intet öra hört,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 12:34:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/5/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free