Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDDOMLIG SJÄLVUPPENBARELSE
89
män h et är negativt och innebär, att subjektet icke kan
erkänna såsom sitt eller såsom uttryck av sin innersta
person någonting av det, som kommer för dess tankar,
vilket innebär ett erkännande därav, att ingen
föreslagen självmeddelelse står i harmoni med
subjektets självständighet. Förklaras nu detta slags tänkande
för att utgöra den egentliga självständigheten, så måste
då strängt taget ingenting annat erkännas såsom
tillhörande den självständiga världen än ett tänkande,
som bevarar sin självständighet genom idel negativt
förhållande till annat; så att då det, som är annat än
det absoluta tänkandet, så till vida är en negation
av detta, och om man blir tvungen att erkänna något,
som icke kan begripas såsom en partiell negation
heter till tvivel. Det otvivelaktigaste av allt eller det, som
alldeles icke kan av mig betvivlas, även när annars förmåga
av tvivel hos mig finnes, måste vara något, som jag själv just
nu gör-, och frågan efter det fullkomligt obetvivleliga får då
rätteligen denna form: vad är det, som jag aldrig kan tvivla
att jag gör, när jag gör det? Därpå har C. svarat: att jag
tvivlar. Detta är ej alldele^ säkert. Orimligt är det visst,
om jag tvivlar på, att jag just nu tvivlar, ty tvivlet innebär då
en påtaglig förvirring; men omöjligt är det icke, ty jag kan
ju i detta ögonblick vara vansinnig (huru vet jag, att jag det
icke är?), och då skulle jag väl kunna tvivla just på det, att
jag tvivlar. Det torde väl även utan vansinne finnas ett
tillstånd, då jag kan betvivla mitt eget tvivel, nämligen vid
själva övergången från tvivel till visshet. Det enda
däremot, som jag icke kan betvivla, i samma ögonblick jag
uträttar det, det är att jag är viss. Jag kan icke vara viss
och i samma ögonblick tvivla därpå, ty då vore jag icke viss.
Icke ens om jag är vansinnig eller drömmande, kan detta ske.
Detta är den punkt, där den subjektiva vissheten
ovillkorligen sammanfaller med en objektiv: den förra behöver blott
vara den förra för att även i och med detsamma vara den
senare. Det hos mig absolut otvivelaktiga är således icke
det, att jag tvivlar, utan det är det, att jag är viss; och när
det gäller att bestämma, vad jag till mitt innersta väsen är,
så skall jag nu rätteligen svara, icke att jag är tänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
