Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDDOMLIG SJÄLVUPPENBARELSE
127
är just den, att i och genom Sonens person alla
andra personer äro av Gud älskade och älska
honom och sålunda med honom stå i full harmoni.
Hade icke Sonen i tiden gjort, vad han i tiden gjorde,
så hade han icke heller i evigheten varit den han
är, vilket, då person och personlig ställning här icke
kunna skiljas eller den senare överflyttas på en annan,
blir liktydigt med det, att i evigheten ingen sådan
person hade funnits, hans plats bleve tom och den
eviga harmonien därmed tillintetgjord. Nu har han
däremot under sitt jordeliv uträttat just det, som
i tiden måste ske, för att han i evigheten skulle
kunna intaga den ställning han intager; och då finns
i evigheten, d. v. s. i det eviga Gudsriket, den
fullständiga harmonien mellan Gud och alla andra
personer, och allas frälsning är därigenom beredd, så
att varje person verkligen äger en plats i det eviga
Gudsriket. Vägen till att vinna denna plats är nu
tydligen den, att var och en blir sådan, som han
måste vara för att kunna intagas uti denna i Sonen
sammanfattade organism av Gud älskande viljor;
d. v. s. han måste först och främst med full visshet
abstrakt och negativ kan icke Sonens ställning vara till
människorna. Det riktiga är, att, under evighetens synpunkt, deras
liv i Gud är ett moment av hans liv i Gud, såsom de alla
i honom äro organiskt sammanslutna (”vårt liv är fördolt
med Kristo i Gud”). Av detta eviga förhållande mellan Kristus
och människorna är det i tiden skedda försoningsverket
blott det tidliga uttrycket, i vilket det, som Kristus gjorde,
vare sig lidande eller icke, äger sin försonande betydelse icke
blott genom att vara ett lidande av det måttet eller en lydnad
av det måttet, utan i) genom att vara dens handling i tiden,
vilken i evigheten är människornas organiska enhet i deras
förhållande till Gud; 2) genom att vara en sådan handling, i
vilken detta evighetsförhållande ägde sitt högsta möjliga
tids-uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
