Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDDOMLIG SJÄLVUPPENBARELSE 129
en tanke eller en känsla av hans eviga Jag faller
inom gränsen av hans tidliga liv. Han måste även
därigenom med sitt timliga Jag hava ställt sig i
disharmoni med hela den eviga världen eller med alla
personer, försåvitt de äro i Guds eviga rike
upptagna. Så djup är dock denna disharmoni aldrig,
att där icke i någon mån finnes bevarad en identitet
mellan hans tidliga Jag och det eviga. Denna identitet
är en nödvändig förutsättning redan för möjligheten
att känna någon den minsta dissonans mellan vad
man är och vad man borde vara. Men ju innerligare
och konkretare den från Gud vända viljan är, desto
mindre och abstraktare blir naturligen denna identitet,
och en oändlig mängd av grader i ondskan äro på
detta sätt tänkbara1.
1 Då vi icke fullständigt analyserat tids- och
evighets-begreppet, kunna vi icke heller med full säkerhet angiva
förhållandet dem emellan. Taga vi evigheten i filosofisk mening
såsom formen för den fulländade individualiteten, så synes
mellan denna tidsform och evigheten böra falla ett
mellantillstånd, varom se förf: s ”Undersökningar angående den
materialistiska världsåskådningen”, sidd. 294—316. I den
filosofiskt förstådda evigheten, som sammanfaller med det av oss
här kallade ”Guds eviga rike”, finnes intet ont, emedan ondska
nödvändigt förutsätter ett tillstånd av abstrakthet eller
bristande individualitet. Men ända intill gränsen av detta rike,
således genom hela mellantillståndet, skulle ondskan kunna
fortvara för den, hos vilken ondskan genomträngt icke allenast
hans Jag i det eller det ögonblicket, utan det Jag, som ligger
hans innersta (och Gud alltid tillhöriga) kärnpunkt närmast.
Huruledes det nämligen hos varje ändlig varelse
oupphörligen finnes ett Jag icke blott efter och före ett annat, utan
även det ena så att säga innanför det andra, och således en
oändlig mängd grader av egentlighet i betydelsen av det
uttrycket Jag-, därom kan var och en övertyga sig själv, genom
att jämförelsevis undersöka, huru djupt han för sig själv
blottat sitt inre genom den ena handlingen och genom den
andra, t. ex. genom att blott i allmänhet tänka på en person
eller genom att rätt innerligt älska honom. Till det allra-
9. — Wikner, Uppsatser i religiösa ämnen m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
