Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
UPPSATSER I RELIGIÖSA ÄMNEN
Intager nu den evige Sonen till Gud och de övriga
personerna den ställning, vi ovan angivit, så är det
uppenbarligen omöjligt att i tron vända sig till Gud
innersta Jaget hos en människa bör ondskan icke kunna tränga,
ty detta Jag är hennes väsen hos Gud; men ondskan skulle
möjligen kunna träffa det Jag, som faller närmast utanför
detta. En människa, som vore så djupt fästad i det onda och
vilken sålunda lösslitit sig från Gud med det allra innersta,
som någonsih kan från Gud lösslitas, skulle väl vara den,
som hade begått synd mot den helige Ande; och det skulle
då ordagrant inträffa, vad Jesus om den synden säger, att
hon icke förlåtes varken i denna livsformen
(tidsexisten-sen) eller i den kommande (A rü fitllovn aiüvi), vilken då
är liktydig med mellantillståndet. Den synden är först
förlåten i det eviga Gudsriket, som börjar där, varest den siste
fienden, döden, är borttagen, där allting äro lagda under
Sonens fötter och där Gud är allt i alla (i Kor. 15: 26, 27, 28).
Således bliva då alla människor saliga? Ja, i den mening, att
varje människa har ett Jag, som är hennes innersta och
egentligaste Jag, och som evigt är hos Gud och genom att vara
upptaget i Sonens eviga liv är upptaget i Guds eviga kärleksliv.
De människor, som bliva saliga, bliva detta därigenom (icke att
deras eviga Jag blir till, eller börjar att vara till såsom saligt
[det är evigt saligt och behöver icke börja] utan därigenom)
att det lidliga Jaget upphör att vara till i motsats mot det eviga
eller sammanfaller med detta. Det tidliga och det eviga
Jagets sammanfallande är att jämföra med sammanfallandet
av tvenne punkter, av vilka den ene står stilla (= det
eviga Jaget uppkommer och förändras icke), och den andre
röres, ända tills han icke mer är till i motsats mot den
andra. Men om det tidliga Jagets ondska är så djupt rotad,
att en dissonans äger rum redan mellan dess innersta kärna
(det eviga Jaget) och det Jag, som faller näst utanför detta;
och om det så förhåller sig, som det väl gör, att i det eviga
livet ens Jag fullständigt bestämmes genom ens ställning till
Gud, och att ett Jag, i den mån det föres evighetsgränsen
närmare, också alltmera närmar sig detta att vara det Jaget,
som det är, just genom att förhålla sig så eller så till Gud:
så måste det Jag, som ligger det innersta Jaget, och därmed
även evighetstillståndet, närmast, i högsta grad sammanfalla
med sin ställning till Gud eller vara genom denna
individualiserat. Och är nu denna ställning ond, så synes det Jagets
sammanfallande med det eviga komma att bliva så mycket
som möjligt liktydigt med dess tillintetgörelse. Redan i detta
livet säges den nya människans födelse vara liktydig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
