- Project Runeberg -  Skrifter / 7. Tankar och frågor inför människones son /
53

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJUNDE KAPITLET

53

verket ingenting annat än själens eget ofrivilliga
erkännande därav, att sedan hon förlorat Gud, är också
allt förlorat, och att hon således antingen måste låta
allt vara förlorat eller också söka att vinna Gud
tillbaka och då också erkänna, att han finnes. Och
—• för att tala om oron från en annan sida — den
erfor aldrig en verklig oro, sådan jag här menar,
vilken ännu hade kvar en gåva av verkligt gott,
av vilket han kände sig vara i okvald besittning.
Den, vars oro är av det här menade slaget, han
måste uppgiva allt, antingen i den mening att det
flyr honom, eller också i den mening att det av honom
själv undflys, och så upplöser sig för honom allt i en
enda allt omfattande rörelse, en oemotståndlig ström,
som skoningslöst sopar med sig allt, varvid han för
ett ögonblick ville låta sitt hjärta vila. Så måste
han giva rätt åt den gamle filosofen, som sade, att
allt flyter, och han måste giva honom rätt även i
det, att, om han någon gång lyckas glömma tingens
eviga flykt, vid det att där ändå finns ett eller annat
aldrig så litet föremål, som för hans öga står stilla,
då befinnes detta vara ett bedrägeri av dessa
mänskliga sinnen, vilka utgöra »dåliga vittnen för barbariska
själar». Nog går det an för den, som står vid flodens
rand, att för sitt öga framkalla illusionen av det
förbiflytande tingets stillastående, om han nämligen själv
låter sitt öga oavbrutet följa föremålet, utan att alls
se på något annat, och ännu bättre skall det lyckas
honom, om han med sin lilla farkost själv drives
framåt med strömmens egen hastighet, och därvid har
sin blick oavlåtligt fästad i djupet; men skenet av
stillastående och vila är ju då vunnet därmed, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 6 21:11:03 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/7/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free