Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONDE KAPITLET.
Jag står åter inför dig i denna stund, då du
upprepar det Davidiska ordet: »min Gud, min Gud, vi
haver du övergivit mig?» —Låt mig nu tänka efter,
vad det är för en makt, som nalkas dig. Hade du
verkligen med full visshet och viljans bifall sagt: Gud
har övergivit mig, hade du sagt detta i den stund,
då du ju skulle sätta fulländningens insegel på din
stora livsgärning: då hade ditt tillstånd varit förtvivlan.
Ty att vara av Gud övergiven, det är evig f ördömelse,
och att i sitt innersta och med viljans bifall vara
förvissad därom, att man är av Gud övergiven, det är
den rätta förtvivlan. Men att i sitt innersta vara
förtvivlad, så att förtvivlan icke stannar i den blotta känslan
av övergivenhet och förbannelse, eller består i
tankens ängsliga villrådighet, där han lik en jagad hind
drives hit och dit av kväljande förnimmelser, utan så
att förtvivlan tränger sig in i det själens rum, där
vissheten och viljan bor, och där man för sig själv
avgör, vad man vill behålla, när allt annat går
förlorat, och vad man vill offra för att få behålla
detta ena, som man aktar såsom sitt innersta livsvillkor
— detta är en förtvivlan, som innebär avfall från Gud.
Ty att tillhöra Gud, det är att med sin innersta
visshet och vilja vila vid honom, så att man kan tänka:
»dig min Gud släpper jag dock icke, om också alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
