Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stående i tyska riket, utan niot det bestående i Europa, och denna öfvermakt
var så mycket fruktansvärdare, som med Ferdinand II:s tronbestigning det
habsburgska huset åter föreföll såsom en enda makt, strafvaude mot ett ocb
samma mål; så nära hade nu dess båda linier slutit sig tillsammans. Genom
Elsass, som Ferdinand II — fast det var ett tyskt riksland — inrymt åt
Spanien i 1617 års familjfördrag, genom Rheinpfålz, som sedan utlemnats, och
ytterligare genom att besätta det vigtiga Valtellinapasset öfver Alperna —
öfre Addas dal, mellan Milano och Tirol öfver Stilfser-Joch — hade alla
hufvud-stationer blifvit förvärfvade till en oaf bruten härväg, som förenade de
spanskt-habsburgska länderna norr och söder om Alperna, från Italien genom
Gran-bunden och Tirol utmed Rhein ända till frigrefskapet Burgund och
Nederländerna. Den habsburgska makten stod i begrepp att skapa sig en strategisk
linie af utomordentlig betydelse genom mellersta Europa; som en kil sköt den
sig in mellan Tyskland och Frankrike, liksom insnärjande detta senare land,
den enda verkliga stora makt, som kunde kasta sig i dess väg. Ej underligt
då, att en allmän oro gick genom verldsdelen, dess katolska länder så väl som
de protestantiska; en stämning, hvilken läugre fram fick sitt mest
betecknande uttryck deri, att påfven sjelf, Urbanus VIII (Barberini), uppgifvande
den katolska verldspolitiken och glömmande allt hvad Habsburg gjort for
Roma, som italiensk furste stälde sig bland dess motståndare och förklarade,
att det tretioåriga kriget ej var ett religionskrig, utan en politisk kamp mot
en öfvermakt som hotade allas frihet. Verldsdelen kände åter sin frihet i
fara som i Karl V:s och Felipe II:s tider; habsburgska huset blef allas
gemen-samme fiende, och allt livad politisk sjelfständighet som fans i Europa reste
sig emot den fruktade habsburgska universal monarkien.
Det är vid denna tidpunkt, som Frankrike, den makt, på hvars hållning
jemvigteu i verlden hängde, begynner förbereda det europeiska motståndet*
Armand Jean du Plessis de Richelieu fattar med sin starka hand dess
stats-roder(1624). Fastän kardinal af den romerska kyrkan, ställer han lugu och kall
de politiska intressena framför de religiösa; han ser sin uppgift, ej i kampen
för den katolska kyrkan, utan mot den habsburgska öfvermakten, och blir
på detta sätt för protestanterne, utan att afse det, en räddande bundsförvandt.
Hemma i eget land kufvar han hugenotterne som politiskt parti, men
inrymmer dem tillika religionsfrihet; hans storhet är den rent politiska
uppfattningen af samhället, tanken att staten är framför allt stat och ej ett
kyrkosamfund, en tanke, hvari till slut den stora stridens lösning skulle ligga.
Upptagande Fran^ois I:s och Henri IV:s yttre politik, samlar han bland
Frankrikes buudsförvandter Habsburgs alla motståndare, protestanter och katoliker
utan åtskilnad. Han är på den katolska sidan från sitt första framträdande
huset Habsburgs mäktigaste och farligaste fiende; hans statskonst bereder väg
för G ustaf Adolf.
Samtidigt med den store franske statsmannen framträder nu också i
förgrunden af detta verldshistoriska skådespel den store svenske konungeu,
hufviuliuotståndaren på protestantisk sida, det tretioåriga krigets odödlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
