Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deremot. Gustaf Adolf gick att återupptaga sitt krig med Polen, medan
Kristian IV uppträdde i Tyskland — vändpunkten i lians regering, och i
Danmarks historia.
Med Kristian IV:s framträdande är krigets första stora skede slutadt,
dess rent tyska tid. Det andra begynner: den europeiska interventionens.
Detta nya krigs första vigtiga tilldragelse är uppträdandet af en sjelfständig
kejserlig här. I spetsen för denna träder nu också fram på det tretioåriga
krigets skådeplats dess mest karakteristiska gestalt: Wall en ste in.
Det var Tilly, som med ligans här hade åt Ferdinand II vunnit alla de
föregående framgångarna. Men skulle han väl vara i stånd att bestå
kampen mot Kristian IV i spetsen för de nordtyska furstarne och med England
och Holland bakom sig? Redan begynte också Betlilen Gabor att röra sig i
öster, och från vester framträngde ännu en gång Mansfeld och Braunschweig
med nya skaror för att förena sig med den danske konungen. En ny här syntes
nödvändig, men den kejserliga skattkammaren var tom; det inbördes kriget
hade brutit arfliindernas finansiela krafter. Då infann sig våren 1625 i Wien
den böhmiske ädlingen, fursten af Friedland, Albrecht von Waldstein, mest
känd under namnet Wallenstein, och erbjöd sig att inom några månader ställa
en här af 20 000 man till kejsareus förfogande. Viirfniugskostnaderna ville
han sjelf bestrida, och härens underhäll skulle ej heller kosta kejsaren något;
detta skulle riket betala, ty krig närde krig, och han ville försörja sin här,
der han lade den i qvarter, genom att upptaga regelmässiga krigsgärder — i
sjelfva verket blott en ny och vackrare form för plundriugar, sådana som
ilansfelds och Braunschweigs. Hvad han fordrade för sig sjelf var en nästan
oinskränkt fullmakt såsom öfverbefälhafvare och framtida ersättning för
kostnaderna i eröfradt land. Ej utan tvifvelsmål om hans förmåga att utföra detta
förslag antogs det. Men Wallenstein löste sitt ord: i Eger, der han nio år
derefter skulle sluta sin svindlande bana, stod redan i juli 1625 hans första här
färdig, mer än 20 000 man stark. Dä han några veckor derefter uppslog sina
qvarter inom tyska riket i Franken, räknade den redan inemot 40 000. Hvad
man så mycket längtat efter vid kejsarhofvet i Wien hade man nu, en
sjelfständig här; men man hade också en sjelfständig fältherre, och det tyska
riket var lagdt under militärdiktatur. Wallenstein hade i sin hand det,
hvar-efter han så mycket längtat, den väpnade makten, och »den som eger denna
eger allt», var hans ord. Han var af instinkt en våldets man, och makten
var hans sträfvan.
Hvarje stor hvälfniug har sin typiska personlighet, sin representative
man; Wallenstein är en sådan för det tretioåriga kriget, den tyska
revolutionen, på samma sätt som Oliver Cromwell är det för den engelska, Napoleon
Bonaparte för den franska revolutionen, på samma sätt som en Cesare Borgia
förkroppsligar den italienska renässanstiden, också den en revolutionstid. Afven
deruti liknar han den senare, att han blott ger ett uttryck åt sin tid, men
ingenting genomför; som Cromwell eller Napoleon fjettrar han ej eller afslutar en
revolution. Personligheter som dessa framträda, då samhället är skakadt i sina
Scenges historia, IV. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
