Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordrat restitutionsediktets utfärdande. Maximilian af Baiern, furstetribunen,
trädde i spetsen for dem; han lyfte nu baneret för den gamla riksförfattuingen
såsom förut för den gamla kyrkan. Så nalkades äfveu det katolska Tyskland en
kris; till och med segrarne stodo väpnade emot livarandra, färdiga att drabba
samman. Hade kejsaren varit lika kejserligt sinnad som hans general, skulle
striden mellan de båda bundsförvandterne brutit lös; tvedragten inom det
segrande katolska partiet var redan tillräcklig att bana väg för räddaren,
samtidigt som protestanternes fara stegrats till det yttersta.
Detta är det allmänna sakernas läge, ur hvilket Gustaf Adolfs ingripande
i tretioåriga kriget framgått. Hans blick omfattade den politiska ställningen
i dess helhet. Frågar man då efter orsakerna till ingripandet, finner man dem
alla redan i denna. En genialisk statsman på höjden af sin tid och tillika mannen
med det gudhängifna sinnet, lyfter han baneret för sitt eget lands, för
Skandinaviens, Tysklands och Europas frihet på samma gång som för protestantismen.
Liksom hans karakter sammansmälter till harmonisk enhet det annars skilda, så
också hans politik: lian är korsfarare och statsman på samma gång. Religiösa ocli
politiska intressen tala för honom lika högt; de äro med hvarandra
oåtskiljeli-gen förenade, ty i den religiösa friheteus undergång ligger också undergången af
den politiska och nationela. Hans kamp är derför ytterst ett sjelfförsvar för
Sverige på samma gång som en kamp för Tyskland och Europa. — Öppnade sig nu
också härvid nya glänsande utsigter för honom sjelf och Sverige? Hägrade några
gyllene frukter såsom lön för Tysklands och Europas befriare? Det är svårt
att förneka det; det synes naturligt. Men ett måste fasthållas: de ha ej varit
det första, de ha varit följd, ej orsak eller mål. Gustaf Adolf gick ej till
detta krig som till ett äfveutyr för att vi un a makt och ära för sig ocli storhet
för sitt land; han drefs dertill som af en nödvändighetens lag, så att Axel
Oxeustjerna med sanning kunnat säga: »Vi ha icke val, om rådligast eller
ljuf-ligast är, utan måste falla i detta krig mot vår vilja.» Men denna yttre
nödvändighet, återspeglad i Gustaf Adolfs själ, blef utvecklad till inre frihet, ty han kände
sig och sitt land som ett försynens redskap till utförandet af ett stort och
heligt värf.
Utgångspunkten för iugripandet är en ringa, den hjelp han sommarn
1628 lemnade Stralsund. Denna stad var för Wallensteiu en punkt af
största vigt. Hela den stora östersjöplauens fullbordan hängde på dess besittning,
ty det var här, som hufvudstationen för den kejserliga flottan skulle upprättas.
Men den gamla hansestaden dristade hjeltemodigt bjuda diktatorn trots, och
när alla andra böjt sig, blef den sista bålverket för protestantismen och
Tysklands frihet. Hansans och Skandinaviens förbindelse som fattas ensidigt, om
man blott betraktar den som ett tyskt liaudelsförtryck, bar här sin sista frakt
för kulturen; ty i sitt betryck, belägrad af den wallensteinska liären, vände
sig staden, stödjande sig på gamla förbund, till de nordiska konungarne om
hjelp. Från både dansk och svensk sida ilade undsättning till, och Gustaf Adolf
slöt den 24 juni 1628 det betydelsefulla förbund med Stralsund, som gaf honom
fast fot på tysk jord. Det hjeltemodiga motståndet kröntes med den fullständi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
