Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631).
Gustaf Adolfs afsked till ständerna. — Landstigningen i Tyskland. — Svenska och kejserliga hin nu
sommarn 1630. — Knrfnrstedagen ft Regensburg. — Magdeburgs anslutning till Sverige. — Krigshändelserna
hästen 1630. — Färbnndet ned Frankrike i Bärwalde, den 13 jan. 1631. — Konventet i Leipzig. — Fälttåget
1631, februari—m^J. — Magdebnrgs fall. — Händelserna m*j-september 1631. — Slaget vid Breitenfeld, den
7 sept. 1631.
Den 19 maj, då stora flottan redan låg segelfärdig i Elfsnabben, tog
Gustaf Adolf farväl af den i hufvudstaden samlade riksdagen. Annu en gång
hade denna uttalat landets bifall till det stora företaget. Ej förr, än Sveriges
rike, Östersjön och trosförvandterne voro försatta i trygghet, borde vapnen
nedläggas: dessa voro de klart uttalade mål, för hvilka svärdet drogs. — Stort
och gripande var det ögonblick, då Gustaf Adolf här för sista gången syntes
i Sveriges riksförsamling. Han trädde fram med sitt barn på armen,
tron-arfvingen, den ännu ej fyraåriga Kristina, och han inneslöt henne i den folkets
trohet och hängifvenhet som alltid mött honom sjelf. En känsla af stundens
betydelse grep alla sinnen; hos konungen tog den formen af en aning, att
<letta hans möte med Sveriges folk också skulle vara det sista. »Gemenligeu
plägar det så ske, så föllo hans ord, att krukan så länge bäres till vatten, att
hon på sistone går sönder: så varder det ock mig på sistone gångandes, att
jag, som uti så många farligheter gjutit mitt blod för Sveiiges rikes välfärd
och dock allt härtill genom Guds nådiga beskydd ej blifvit skadad, det doek
på sistone måste låta.» Och liksom i förkänsla af, att frågan om lians
beve-kelsegrunder skulle syselsätta samtid och efterverld, uttalade han sig härom
på det mest oförtydbara sätt i denna högtidliga stund, då. som han sjelf sade,
»han tyckte sig stå inför Guds den allra högstes åsyn». Hau tog honom till
vitne, att han ej började kriget af sjelfviska grunder, »af eget bevåg eller
lust till krig, som väl mången skall sig imaginera eller inbilla». Af kejsaren
angripen, sade han, af högt beträngda grannar, af vänskapliga makter frun
när och fjerran manad dertill, gick han åstad att befria förtryckta
trosfor-vandter; i många år hade han känt en inre kallelse till det verk han nu giek
ntt utföra. Derefter vände han sig med välönskningar till ständerna,
niir-och frånvarande — bondeståndet var ej med, ty det var en utskottsriksdag —
och befalde dem alla i Guds hand, önskande att de som nn skiides måtte efter
jordlifvets vedermöda mötas i ett oförgängligt lif. Allas ögon stodo fulla af
tårar: det var en stämning af djupt vemod, men ock af förtröstan och hopp,
en sådan, som plägar följa de stora besluten och de stora handlingarna, ej
-den pjunkiga, som blott förstår att fråssa i känslonjutning. En afskedsfest med
glädtig stämning kunde följa omedelbart derpå. I dessa drag tecknar sig tiden.
Dagen efter gick Gustaf Adolf om bord, men vidriga vindar hindrade
flottan i mer än fjorton dagar att utlöpa. Munförråden förtärdes; frivilliga
sammanskott från hufvudstaden och städerna vid kusten måste lemna sista
••
reskosten. Andtligen vände sig vinden, och den 17 juni 1G30 styrde flottan ut ur
skären. Vid Öland stötte de andra skeppen till, och för fylda segel, under eu
sakta vestlig bris, gled den samlade svenska flottan ned mot Tysklands kust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
