Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den liär, Gustaf Adolf fann före sig i odertrakterna, var ej mera den
stora wallensteinska hären, som nyss förut hållit Nordtyskland i skräck och
kontribution. — Wallenstein sjelf stod med hufvudstyrkan i Sydtyskland, der
han strax före sitt fall från högqvarteret i Memmingen syntes hota
Frankrike, i sjelfva verket kanske ännu mera beredande sig till att företaga den
omstörtning i Tyskland, som så länge uppfylt hans tankar. Hvad som i
östersjö-trakterna kunde uppställas mot Gustaf Adolf, var blott eu spillra af deu stora
hären, och den stod utan närmare sammanhang med dess öfriga afdelningar.
I sin helhet torde denna östersjöhär ha uppgått till inemot 40000 man, största
delen förlagd i garnisoner inom Pommern, Mecklenburg och Brandenburg; den
fältarmé, som sannnandragits vid Stettin, utgjorde 15 000 man.
Sällan hafva väl två kämpande härar företett en så bjert motsats som
den kejserliga, jemförd med Gustaf Adolfs. Den svenska hären hade vid sitt
första uppträdande väckt väns och fiendes beundran för sin krigsduglighet och
sin manstukt; den var befolkningens värn och skydd, förbrödrade sig med den
och delade med den sitt karga bröd. Den kejserliga åter gaf en typisk bild af de
soldatesker, man förut sett i detta krig, blott ännu mera vild och tygellös än
de, sedan med Wallensteins frånvaro alla den yttre tuktens band hade brustit.
Det var en här, långt mera främmande för Tyskland än Gustaf Adolfs, fastän
kämpande under kejserligt baner. Samlad från alla folk och alla land,
napo-litanska kyrassierer och belgiska vallonregementen sida om sida med kroatiska
ryttarhorder från nedre donautraktema, lefde den öppet af rof och plundring,
lika mycket af lust dertill som af nöd, ty regelbunden förplägning eller sold
fans sedan länge ej mer. Som trupperna voro deras officerare. Bland dem
befunno sig några af den wallensteinska härens mest beryktade våldsverkare:
Hektor Isolani, kroathöfdingen, irländaren Butler, i en framtid medbrottslirig
vid Wallensteins mord, den afskydde böhmaren grefve Götze, Pasewalks
för-störare, och dansken Henrik Holck till Eavnholt. Flertalet af högre
officerare var italienare, som allt ifrån krigets början utgjort ett talrikt element
inom den kejserliga hären: de båda romerska furstarne Conti och Savelli, de
första bärarne inom kejsarhären af de sedan så ryktbara namnen Montecuculi
och Piccolomini jemte många andra hörde till dem. En egendomlig ödets nyck
ville, att den förste fältherre, med hvilken Gustaf Adolf skulle mäta sig på
tysk jord, var en italienare. Ofverbefalhafvare för denna här var nämligen
furst Torquato Conti.
Furst Conti var ej en lyckoriddare, ej heller en så oskicklig och oerfaren
fältherre, som han ofta blifvit skildrad. Han tillhörde den stora romerska
slägt, ur hvilken så många påfvar, Innocentius III bland andra, framgått; allt
ifrån krigets början hade han deltagit deruti, varit Wallensteins
geueral-qvartermästare och i hans frånvaro fört befälet i Holstein hösten 1627.
Insigts-fulla krigshistorieskrifvare hafva gifvit honom det loford, att han gjort det
möjliga med en här sådan som den, öfver hvilken han förde befal. Han förstod
att vika i tid, och han är i sjelfva verket den ende obesegrade af Gustaf Adolfs
motståndare i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
