Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fältherre trädde alltså nu i förgrunden; Tserclaes Tilly var den motståndare,
med hvilken Gustaf Adolf först skulle hafva att mäta sig.
Men under tiden stod qvarlefvan af den wallensteinska östersjöhären
fortfarande vid Garz som en förlorad post, i sin ypperliga ställning
ohjelp-ligen hemfallen åt en allt djupare inre upplösning. Den gick nu i trasor, frös
och svalt af brist på vidare rof, sedan landet milsvidt kring lägret blifvit öde
genom plundringarna. Furst Conti hade redan i september nedlagt sitt befäl
och föredragit att såsom befalhafvare för Urbanus VIII» garden i Roma i ro
och lugn njuta af sina norr om Alperna sammanroffade skatter. Tillys
general-qvartermästare, Hannibal von Schaumburg, hade efterträdt honom. —
Annorlunda var ställningen inom den svenska hären. Den utgjorde nu i sin helhet
40000 man. Den led ingen nöd; den brann af begär att ändtligen blifva
förd till slag. Utgången af denna sammandrabbning kunde ej vara oviss. I
okunnighet om fiendens verkliga tillstånd beredde man sig emellertid å svensk
sida till en allvarlig strid.
På sjelfva julaftonen 1630 ryckte Gustaf Adolf med en fältarmé af 14000
man i full slagordning fram för Greiffenhagen, det befasta brohufvudet till
bryggan öfver Oder, hvilket utgjorde nyckeln till de kejserliges ställning. Han
erbjöd batalj, men den antogs icke. Juldagen, efter mässan, skreds till
stormning samtidigt från landsidan och från Oder. När bresch var skjuten, räddade
sig större delen af besättningen, 2 500 man, genom flykt. Schaumburg såg i
Garz denna sakernas utgång och tänkte i tid på sin säkerhet. Han satte eld på
oderbryggan, sprängde fästningsverken i luften och lät kasta förråd och kanoner
i floden. Derefter anträddes annandag jul i riktning mot Frankfurt ett
återtåg, som snart urartade till formlig flykt. Svenskarne förföljde, och under
oupphörliga fäktningar tillintetgjordes här flere af den forna wallensteinska
härens regementen. Vid KUstrin, den brandenburgska fästningen vid Warthes
sammanflöde med Oder, hade den kejserliga bären endast en timmes försprång.
Att kommendanten öppnade portarna till genomtåg för de kejserlige, men
stängde dem för de efterilande svenskarne, räddade återstoden. Med denna
händelse slutades 1630 års fälttåg.
Året 1631 ingick med en ny framgång, ej för de svenska vapnen, men
för den svenska statskonsten och af en större framtida betydelse än segern
öfver röfvarbanden i Garz och öfver en fältherre som Schaumburg. Det#
förbund med Frankrike, hvarom så länge underhandlats, blef nu fullbordadt
genom traktaten i Bärwalde den 13 januari 1631.
Kardinal Richelieu hade i Gustaf Adolf ursprungligen tänkt sig en
nordisk legosoldat i Frankrikes tjenst; han hade i honom funnit en jembördig
statsman. Det visade sig nu, att denne sett djupare i sakerna än han, då
han trott sig mera i stånd att föreskrifva än emottaga vilkor; hans fasthet hade
besegrat Richelieus diplomatiska konst. Redan i juli 1630, omedelbart efter
landstigningen, infann sig Charnacé i lägret vid Stettin och stegrade de i Vesterås
gjorda anbuden, utan att längre yrka de vilkor, Gustaf Adolf der afslagit.
Utgången af underhandlingarna i Dresden och Miinchen, som visat omöjligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
