Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varen sjelf; till sin närmaste man hade Gustaf Adolf här Johan Baner.
Här stod kärnan af den protestantiska hären, de svenska regementena med
namn efter Sveriges landskap. »Rifvet, slitet, smutsigt såg vårt folk ut mot
de forsilfrade, förgylda, fjäderbuskade kejserske, säger ett åsyna vitne; små
Toro våra svenska och finska hästar emot de stora tyska hästarna; intet stort
atvärtes anseende bragte våra svenska bonddrängar på platsen emot de
romare-näsige och snorrhättiske tillyaner»; men dessa bonddrängar voro veteraner
från krigen i Ryssland, Livlaud och Preussen, och det gick genom dem den
anda, som Luther uttalar i sin koral:
Ocli vore verlden än så stor
och full af mörkrets härar,
dock, när ibland oss herren bor,
platt intet oss förfärar.
Det var de, som skulle vinna dagens ära.
Hvar Gustaf Adolf visade sig, ordnande och uppmuntrande de sina, lyste
allas blickar honom till möte, fulla af tillförsigt, beundran och hänförelse. Han
hade fört dem till de föregående segrarna; med ringaste pikbärare hade han
delat fara och strapatser. Nu hade han brutit dem väg till detta slagfält i hjertat
af Europa, der kampen skulle stå för hvad de alla egde dyrbarast; af hans
ledning väntade de här en ny seger. Han syntes till häst, i sin vanliga
enkla drägt; intet pansar betäckte bröstet, endast ett nordiskt elghudsky lier;
hjelmen hade han aflagt, och på hufvudet bar han en hvitgrå hatt, ur
hvilken en grön ijäder vajade. Han var i sin mannaålders bästa kraft, ännu
ej tretiosju år gammal, och ögats glans förrådde ännu ungdomens eld, men
en oformlig fetma gaf åt hela gestalten en äldre prägel.
Efter vår tids måttstock voro ej de härar, som möttes vid
Breiten-feld, synnerligen stora. De utgjorde tillsammans omkring 75 000 man, hvaraf
på den kejserliga sidan, enligt allmänna, troligen föga noggranna uppgifter,
endast 32000 man — 11000 till häst, 21000 till fots—; regementenas antal
angifves till 34. Den svenska hären räknade enligt rullorna 26 800 man,
hvaraf endast 7 700 till häst; den sachsiska, som Gustaf Adolf på
mönstrings-dagen uppskattat till 20000, utgjorde sannolikt ej mer än 15 000 man. På
den protestantiska sidan fans sålunda någon öfverlägsenhet i antalet. Men
den egentliga öfverlägsenheten låg ej der. Det skulle snart visa sig, att den
sachsiska hären var endast kaderfyllnad; den svenska segrade ensam, och det
utan att mer än rytteriet och de bland detta uppstälda musketerarne samt
tvenne af dess sju infanteribrigader behöfde kastas i elden. Sådan var denna
härs inre organisation och militära utbildning, jemförda med motståndarens,
sådan fulländningen i dess vapen och den taktiska öfverlägsenhet, hvarmed
den leddes.
Genom sina följder verldshistoriskt, är nämligen slaget vid Breitenfeld
också af stor, ja, epokgörande betydelse i den europeiska krigskonstens häfder.
Två olika krigssystem kämpade här emot hvarandra: ett gammalt och ett
nytt, det spanska och det svenska. Det spanska, hittills obestridt herskande,
Sm’irjfs historia. IV. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
