Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef besegradt med Tserclaes Tilly, sin siste betydande fältherre; det svenska,
en skapelse af Gustaf Adolf, förut pröfvadt i hans fälttåg på en aflägsnare
skådeplats, framträdde nu för första gången i all sin öfverlägsenhet for det förvånade
Europa och bestod segrande sitt stora eldprof. Det bar framtiden i sitt sköte.
De begge systemen voro i allt hvarandra motsatta. Tserclaes Tillys här var
endast den gamla landsknektshären, om också en utmärkt sådan, bildad af
samrnan-lnpna soldnärer från alla land; Gustaf Adolfs här var till sin kärna redan den
nationela stående hären. Omkring denna slöt sig en värfvad soldnärshär, en
blandning af olika folk såsom andra tidens härar; men soldnärerne hade blifvit
soldater, och hären egde en enhet, sådan som ingen annan förut egt, icke blott
genom fältherrens ledning, genom vapenöfning och manstukt, utan också i kraft af
den religiösa samkänsla, som denna tid betydde mera än gemensam nationalitet.
Den tillyska härens vapen voro ej mindre föråldrade än dess organisation.
Medeltidsrustningen, fastän beräknad för helt andra förhållanden, bars ännu
i hela sin tyngd af både ryttare och fotfolk. De 18 fot långa pikarna med skaft
af trä voro ännu hufvudvapnet för fotfolket; musketerare omgåfvo skyddande
pikbärames massa, väpnade med luntlåsmusköter, som för sin tyngd måste
stödjas på gafflar och hvilkas laddning och afskjutning fordrade 99 särskilda
grepp. Artilleriet förde ännu tunga belägringskanoner, som behöfde anda till 28
hästar för att framsläpas. I Gustaf Adolfs här hade deremot eldvapnen
uppnått en hittills okänd fulländning. Musketerarne, som här utgjorde två
tredjedelar af fotfolket mot en tredjedel pikbärare, buro lätthandterliga musköter
utan gaffel och mest försedda med flintlås — vigtiga framsteg, som gjorde, att
tre skott kunde lossas mot ett. Kanonerna, af Gustaf Adolf först begagnade
till anfallsvapen, hade gjorts lämpliga dertill genom förminskning i tyngden:
af de 54 kanoner, Gustaf Adolf stälde vid Breitenfeld mot Tillys kartauner,
slangor och stenbössor, fortskaflfades de 42 med 1 eller 2 hästar och kunde
aflossa 3 skott, när den fiendtlige musketeraren aflossade 1. Den svenska
armeens seger kan sålunda betecknas såsom eldgevärets öfver piken, flintlåsets
öfver luntlåset och fältkanonens öfver belägringsartilleriet. Med rätta har det
blifvit sagdt, att Gustaf Adolf genom sina vapen var lika öfverlägsen sin
motståndare som Friedrich II vid Mollwitz eller Moltke vid Sadowa. Härtill
kommer också den taktiska öfverlägsenheten. Den spanska krigskonsten
räknade på verkningarna af massangrepp; i trots af eldvapnens bruk och till
hinder derför uppstäldes trupperna i ända till 50 man djupa kolonner. Tilly
hade med en sådan uppställning vunnit alla sina segrar, hans motståndare med
den samma lidit siua nederlag. Vid Breitenfeld samlade han sina 34
regementen i 13 ofantliga fyrkanter — tertier kallades de — vandrande fästningar
af rytteri eller af infanteri, det senare med pikbärarne i midten, verkande som
pådrifvande massa, och med två led musketerare i ytterkanten. Emot des<a
spanska, lefvande fåstningsfyrkanter stälde Gustaf Adolf de svenska
half-brigaderna, smärre taktiska enheter, med förmåga af sjelfständig manövrering.
De utbredde sig i linier om tre leds djup och ökade derigenom eldvapnens
verkan, ty en oafbruten eld, hvad man förut ej uppnått, blef på detta sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
