Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nordlingen och dess följder.
Axel Oxeistyerna i Tyskland. — FSrbnndet i Heilbronn. — Svenska härens ställning vid Gustaf
Adelfs did. — Bernhard af Weimar och Gustaf Horn. — Wallenstein. — Slaget vid Nördlingen. —
Underhandlingar med Polen och Frankrike. — Johan Baners ifverbefll. — Slaget vid Wittstock.
Medan svårigheterna hemma i Sverige efter Gustaf Adolfs död hopade
sig, blef ställningen i Tyskland for hvar dag mer bekymmersam. Vi kunna
ej nog beundra Axel Oxenstjernas fasta hållning, hans mångsidiga förmåga,
som räckte till öfver allt. Under det han å ena sidan med råd och ständer
sörjer for den inre förvaltningen och ger fastare former åt vårt statslif, se vi
honom å den andra utgöra den sammanhållande kraften bland de många
stridiga viljorna inom det protestantiska lägret i Tyskland. Till honom vända
sig både fältherrar och statsmän; de betrakta honom såsom sjelfskrifven
arf-tagare till den bortgångne konungens makt och anseende; den svenske
rikskansleren är skiljedomare mellan de stridiga anspråk, som nu från alla håll
framställas. Villigt lånar han sitt öra åt de olika planerna, men handlar
sjelfständigt. Hans sinnes jemnmod skakas ej af tidens oro; orubbligt
fullföljer han den af Gustaf Adolf utstakade vägen. Fastare iin denne kan han
fatta sitt mål i sigte. Konungens planer bytte gestalt och växte med
framgången: han ville ej allenast Sveriges storhet, utan äfven omdana den tyska
riksförfattningen. Oxenstjerna lemnar de verldsomskapande planerna; han
tager ej hänsyn till annat än fosterlandets väl och riktar sin sträfvan
oaflåt-ligt på att skaffa svenska kronan ett lämpligt skadestånd. Helst önskade
han såsom sådant ett land vid östersjökusten: Pommern eller i
ersättning derför Ostpreussen. I tysthet arbetar han för denna plan och
försummar aldrig att begagna sig af omständigheterna. Skickligt vet han att
dölja både tillgångarnas ringhet och trätorna der hemma. Det var Sveriges
lycka, att man dömde landet efter dess rikskansler; hans vördnadsvärda gestalt
skylde ensam de många bristerna i öfrigt.
I sjelfva verket var fosterlandets belägenhet för ögonblicket brydsammare,
än någon anade. Visserligen innehade svenska härarna nästan halfva
Tyskland; men Sverige som stormakt var ännu en uppkomling, dess anspråk voro
i händelse af ett nederlag på intet vis skyddade. Dertill kom, att massan af
trupperna utgjordes af besoldade utländingar; den oenighet mellan det högt
förtjenta svenska krigsbefälet och det bördsstolta tyskt-furstliga, som genom
närvaron af konungens öfverlägsna personlighet hittills undertryckts, hotade
hvar stund att brista ut i full låga; krigets fortsättande kräfde stora
uppoffringar, hvartill ständerna, såsom vi sett, hvarken syntes villiga eller förmögna.
Under sådana förhållanden var det Oxenstjernas beslutsamma
uppträdande och de svenska vapnens ännu ofördunklade segerglans, som
räddade skenet och åt fäderneslandet bevarade den ställning bland Europas
stater, Gustaf Adolf åt det samma eröfrat, en ställning, som — låtom oss ej
fördölja det — huru ärofull den än var och genom inlagda förtjenster om
tankefriheten och allmänna framåtskridandet välförtjent, dock i sig bar fröet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
