Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
et ännu ömmare farväl af Jemima. „Gud
välsigne er!“ tillade hon med innerlig rörelse —
och de åtskiljdes.
Den rysliga enslighet, hvari Maria
tilbragte följande dagen, hvars stunder förekommo
henne så mycket längre, som blott en enda
tanke fick insteg i hennes själ, förorsakade
henne en odräglig ledsnad. Hon önskade at
kunna påskynda tidens lopp. På något afstånd
var et urverk, hvars ljud vissa väderstreck
förde til hennes öron. Så ofta det slog,
lyssnade hon upmärksamt, och beklagade sig altid
öfver des långsamhet. Ändteligen kom afton;
solen försvann under horizonten; natten och
mörkret inföll; tystnaden tillät henne nogare
höra urets slag; tidens hade aldrig förekommit
henne så lång. Ändteligen slog klockan
första slaget; hon var blott öra; hon vågade icke
andas af fruktan at bedraga sig: hon räknade
ända til nie. — Sista slaget upfylde hennes
hjerta med förtviflan. Hvart ögnablick
bäfvade hon af fruktan, at den vilda qvinna som
den dagen betjente henne, skulle komma och
släcka hennes ljus, inan hon fått se sin vän.
Oaktadt sin sinnes-oro, var hon tvungen hålla
sig i beredskap at lägga sig, af fruktan at
misshaga sin nya vagterska. Jemima hade gifvit
henne varning, at ej tala för fritt med henne;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
