Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molly och Jacky hade blifvit så intagande barn,
at det gjorde henne ondt at hennes goda
Daniel ej fick vara vittne til deras lekar. Deras
joller gjorde henne icke hälften så mycket
nöje, som hon skolat äga, om hon om natten
för honom fått berätta alla dagens små uptåg.
Dock bibehöll hon i minnet några anecdoter,
hvilkas antal dagligen tiltog; och Jacky sade
redan Pappa med en så söt ton, at Daniel
säkert skulle bli förtjust deraf. När hon steg
in, och ingen Daniel kom emot henne, och
Jacky ropade Pappa, gret hon och tackade
Gud at detta stackars barnet ej kände
frånskilnadens smärta. — Ack! den olyckliga var
bestämd för ännu smärtsammare qval. — Daniel
stupade i första slaget. Jacky har sedan
aldrig sagt Pappa, utan at sönderslita sin mors
hjerta.“
„Så länge hon haft något hopp at få se
honom åter, hade hon lefvat med hushållning
af det lilla som var öfrigt utaf det han vid
sin bårtresa lämnat henne; men så snart
hennes hopp var ute, vände hon tröstlös om på
landet til en liten stad, blott tre mil från der
vi bodde. Sedan hon varit sin egen, skulle
hon ej kunnat antaga tjenst hos någon, af
fruktan at blifva illa bemött, eller blott
befalt med hårdhet. Hon skulle desutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
