Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hast, at jag nästan tviflade på deras
verklighet. „Är det möjligt? ropade jag: är jag
verkligen fri?“ — Jag kunde ej mer tvifla
derpå, sedan al ovisshet, huru jag borde
förhålla mig, uphört. Huru ofta hade jag icke
önskat mig denna frihet, som jag nu
ändtligen återtog, och för hvilken jag skolat upoffra
alt, utom aktningen för mig sjelf? — Jag
steg up: jag tyckte mig, efter et långsamt
slafveri, känna mina bojor falla utaf mig. Jag
öpnade mit fönster; luften förekom mig
doftande af vällukt. Himlahvalfvet förskönades,
ju mer jag betraktade det. Sjelfva målnen
tycktes lämpa sig efter mina begär och skingra
sig, för at lämna större rum åt mit hjerta,
som sig utvidgade. Jag trodde at min natur
förändrat sig, at jag, förbytt til en ætherisk
varelse, skulle bli bårtförd på zephirens
vingar, som smekte mina kinder, och följa solen
i des bana. En himmelsk förtjusning
genomträngde mina sinnen, utan at dem upröra;
och min själ öfverlämnade sig med druckenhet
åt de sublima föreställningar, som naturen och
inbillningen utvicklar. — I den mån solen
nalkades sin nedergång, skingrades de lysande
bilder, som dårat mig. De försvunno med
henne; men jag ägde et angenämt lugn qvar.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
