Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medömkan upväcktes, när jag i korrthet berättade
henne sanningen.“
„Hon yttrade det som föregick i hennes
själ, med så mycken natur och värma, at jag
kände mig rörd; ty jag liknar icke dem, som
rodna vid et medlidande, hvilket för dem
yttras genom enfaldiga åtbörder och i almänna
uttryck. Tvärtom har det altid förtjust mig
at hos andra finna de känslor af mänsklighet,
åt hvilka jag sjelf så gärna öfverlämnat mig. Jag
skulle tro mig begå en verklig illgärning, om
jag blott tilläte mig at le i närvaro af
personer, som sökte at trösta mig, ehuru jag ofta
träffat så löjliga, at jag sedermera vid minnet
deraf ofta utbrustit i högt löje. Jag gör
denna anmärkning, min dotter, emedan personer
af vårt kön, mera vane at hålla sig vid det
yttre, än at undersöka de handlingar som
förekomma dem, lätt uptäcka det löjliga deruti.
Detta fel, som härleder sig från deras
upfostran, ger en förvänd rigtning åt deras
grannlagenhet, och är vådligt för deras känsla. En
sann känsla, den som på en gång sätter
kroppens och själens krafter i verksamhet, bör
lifvas för andra. Man glömmer sig nästan sjelf
för sina medmänniskor, när man dermed är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
