Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 377 (1895) Author: Sigfrid Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

VII.

De första tio åren af den nya styrelsens verksamhet hade lämnat
ett hufvudsakligen negativt resultat: man hade funnit omöjligheten af
att åstadkomma en verklig fångvård med bibehållande af det gamla
gemensamhetsfängelset, om man än utrustade detta med flera eller färre
af det nya cellsystemets icke väggfasta hjälpmedel. Man förstod numera,
att fångarnes isolering var en för fängelsereformen så väsentlig
hufvud-sak, att densamma icke kunde lämnas ur räkningen, därest man annars
önskade vinna de frukter, hvilka människokärleken och samhällsintresset
tillsammans utpekade såsom så synnerligen eftersträfvansvärda och
nödvändiga.

Lagkommittéen — kommerserådet Zenius, expeditionssekreteraren
Richert och advokatfiskalen Staaff — hade under tiden, i enlighet med
Kungl. Maj:ts befallning, utarbetat förslag till allmän kriminallag. I
motiven till dess straffbalks andra kapitel uttalar sig kommittéen emot
användandet af kroppsstraff och skamstraff; den finner straffets
ändamål vara »att varna och förbättra», och i öfverensstämmelse härmed
söker den bereda största möjliga utrymme åt frihetsstraffen. Men den
har af den gångna tidens erfarenheter bringats att lämna därhän sina i
förslaget af år 1815 nedlagda åsikter om lämpligheten af där förordade
straff- och korrektionshus. Sedan den delat frihetsstraffen i tvenne slag,
straffarbete och fängelse, indelar den det förra i fem grader, hvilka
sinsemellan skiljas icke genom gradernas olika straffintensitet utan genom
deras extensitet, deras olika tidslängd; straffen ådömas därför heller icke
till utstående å mera eller mindre svåra straffanstalter, såsom t. ex.
arbetshus, tukthus, fästning, utan förekomma i lagen blott två benämningar:
»allmän straffinrättning» och »allmänt fängelse», i hvilka förstnämnda
straffarbete och i hvilket sistnämnda fängelsestraff skola verkställas, utan
att dock bestämdt utsäges, att de båda beteckningarna skola afse
sinsemellan skilda anstalter. Det heter blott, att fängelsefånge ej må sättas
tillsammans med den, som till straffarbete dömd är. Huru
straffinrättningen skall vara konstruerad vill kommittéen icke i detalj inlåta sig på;
men den föreslår sådana föreskrifter, som under alla förhållanden
ansetts böra blifva gällande. En af dem innehåller, att särskildt sofrum
skall för hvarje fånge anordnas.

»På grund», heter det, »af den erfarenhet, man vunnit vid
straffinrättningar så väl i Europa som i Amerika, anser kommittéen iakt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>