Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då skall lian hamnad bli, det stolta fosterlandet
Har redan langese’n upplöst det sista bandet,
Som fäste vid dess barm dess förr så trogna son,
Igenom oförrätt och våld och nesligt hån.
Ett enda hufvud skall hans vilda styrka skona:
Fransiska endast,kan all lidelse försona;
Han älsfcar henne ömt och dock uti hans barm
Uppflammar kärleken hans mordlust och hans harm.
Ile’n midnattsvindens suck igenom skogen ilar
Dock så att hvarje blad i stilla slummer hvilar.
Ej blommans veka stjelk utaf dess anda böjs,
Nej, ett högtidligt lugn kring hela nejden röjs.
Nu bakom bergets spets ett nattligt moln försvinner
Och stjernan mera klar vid himlabrynet brinner,
Då Alp förtjusad får invid sin sida se
En mö som våren ung, af skönhet lysande.
Det är Fransiska sjelf, den brud, hans hjerta korat
Och hvilkens stolta slägt hans djerfva högmod sårat.
På hennes unga kind man rosen rodna ser
I fina matta drag, som blekna mer och mer.
Från hennes purpurmun det Ijufva löjet vikit,
Ty hoppet henne har på sällheten besvikit.
Och hafvets vågor, som vid hennes fötler gå,
Ha mindre azurfärg, än hennes ögon blå.
Dock hennes milda blick, nu mera kall och sluten,
Af sorgens dimma ack! tycks vara omkringfluten$
Men genom drägtens veck livad sköna former röjas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
