Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det gamla språket är glömdt. Då öfvergången begripligtvis sker blott
småningom, stöter ett officielt insamlande af statistiska data på
svårigheter, i det myndigheterna stundom ej riktigt veta, om de skola
räkna den eller den byn för finsk eller icke. Åtminstone torde man
böra göra fullt tydligt för dem, att man önskar båda ofvan berörda
frågor besvarade, hvilket i sjelfva verket är lättare, än om tvekan
förefinnes, hvilkendera som menas.
Här må nu till en början betraktas den af Sveriges finnmarker,
där språk och seder bäst bibehållit sig, och det är landsträckan
mellan Klarelfven och riksgränsen eller egentligen ett godt stycke
utöfver denna gräns, inåt Norge. Folket i orten påstår, att
»finnmarken» är större på norska sidan än på den svenska. Anser man
nu såsom bevisadt, att finnarne i Vermland blifvit genom
öfverhetens försorg hit öfverflyttade från sin hemort, så måste man väl
antaga, att de i tidernas längd utbredt sig och öfverskridit gränsen,
obemärkta eller med likgiltighet sedda af myndigheterna, som väl
föga bekymrade sig om dessa ödemarker. Äfven om man i fjerran
såg en rökstrimma där uppstiga, så var det ju blott ett tecken, att
dessa vildmarker för tillfället hyste tvåbenta invånare, »allehanda
löst parti», såsom det på den tidens språk hette. Landets beskaffenhet
lägger inga hinder i vägen för en sådan småningom skeende
utbredning. Den skyhöga fjellryggen »Kölen», som i en del böcker allt jemt
fortfar att här framstryka, är på ort och ställe omöjlig att få rätt
på, utan nejden är tvärs öfver gränsen af en och samma art på
båda sidor, nemligen en skogsbygd med måttliga höjder och stundom
utan några höjder alls. Därjemte får man ihågkomma, att det var först
hundra år sednare, som gränslinien blef ordentligt utstakad,
upphuggen och röslagd, så att finnarne äro temligen ursäktade, om de på
1600-talet ej just så noga förmådde urskilja densamma.
Hur långt de fordom hafva utbredt sig mot söder, är svårt att
bestämma, men nog har det åtminstone varit så långt som till
Mangskogs socken (59° 46’ latitud). Språket är ombytt, men i norra delen
af denna socken finner man ännu prof af finska byggnadssättet med
ugn i stället för spisel. Till följd häraf har huset egentligen ingen
skorsten, ehuru en rökhuf af träd på afstånd ser så ut. Äfven
fönster fattas stundom, och man nöjer sig i stället med en glugg,
tillräckligt rymlig att släppa en katt igenom och försedd med
skjutlucka. Röken går ut genom dörren, bemälte glugg och ett hål i
taket, som vid behof kan täppas. Men största delen går alls icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
