Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De finska baden torde man ännu anträffa bär och där, äfven i detta
distrikt (åtminstone såg jag dem). Näfverskor tillhöra ej uteslutande
finnarne. I kärrmark och skogar är detta en varm och angenäm
fotbeklädnad; därjemte en ganska billig. Skada att dalkarlarne
stundom uppskatta afstånd efter näfversko-mil.
Huru halfvilda sederna länge förblefvo, kan synas af följande
händelse, som för ungefär 30 år sodan tilldrog sig i Säfsen, och af
dåvarande kyrkoherden blifvit mig meddelad. Två finnar funno för
godt att byta hustrur, och då båda damernas behag förmodligen ej
voro jemngoda, gaf den ena äkta mannen en ko emellan. Byteshandeln
bekom dem i längden ej väl, ty länsman blandade sig däri, och
historien slutade, tror jag, på en af rikets fästningar.
Nu är visserligen allt helt annorlunda. Den tiden funnos i
Säfsen endast ridvägar, nu järnvägar. Befolkningen har sedan 1721
och 1729, då järnbruk här anlades, blifvit mycket uppblandad med
invandrade svenskar.
Mellan de båda folken, dalkarlar och finnar, råder i många fall
en märkbar olikhet, och, underligt nog, man känner sig hos de
försvenskade finnarne mera hemmastadd än hos dalkarlarne. Dessa sista
kan man kalla verkliga nomader. De äro ständigt i rörelse; vare
sig mellan fäbodarna och »socknen», eller för att afmeja aflägsna
slåttermarker (ej sällan flere mil aflägsna); eller genomvandra de andra
landskap för att, likt Auvergnaterne i Frankrike, Gallegos i
Spanien, söka arbete; eller möter man dem på handelsresor, tyngda under
bördan af en ofantlig lädersäck, som anses vara full af Eskilstunasmiden,
men under detta namn inbegripes allt, som kan blifva föremål
för mensklig tillverkning. Jag har sett dem, med detta varulager
på ryggen, söka i smått traf upphinna några likaledes utstyrda
kullor, som lätt försprång och med Lunkentus-fjät sträfvade framåt.
Hvar och en vet, huru ihärdigt dalkarlarne hålla fast vid
förfädernas klädedrägt och seder. Vid hvarje steg stöter man hos dem på
den invändningen: »det brukas ej här i orten». Ibland deras tusen
och en egenheter finnas onekligen några, som äro högst aktningsvärda.
De öfriga roa i början, men trötta i längden. Nutidens finnar
stå oss nästan närmare. De bära vanlig bondklädsel, ej
sockenkostymer; de stanna året om i sina hem, bruka jorden nitiskt och
hafva inga fäbodar. När de en gång lärt svenska, förstår man nästan
bättre deras tal än dalkarlarnes fornjoterska landsmål. Äfven
förhäfva de sig ej öfver andra menniskor, hvaremot dalkarlarne stolt
blicka ned på hvarje »slims».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
