Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 1. S:t Jean, l'Orient och Grandfond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN FRÅN VÅR FÖRRA BESITTNING S:T BARTHÉLEMY. 131
stenar. Deras bladslidor äro fulla af grumligt vatten, så att man
snart blir genomvåt, och på de styfva bladens hvassa eggar skär man
sönder fingrar och kläder. Slutligen — just som månen kopparröd
och stor dyker ned i vågen mot NV och dalarne nedom ön höljas i
mörker — hafva vi efter fyra timmars arbete och svettning hunnit
målet, visserligen ej högt, ty barometern ger tillkänna, det vi ej äro
mer än 267 meter öfver hafvet, ehuru vi befinna oss på nästan högsta
punkten af ön. Det är nu något öfver 5 på morgonen, och vi
använda den korta gryningen före soluppgången att andas ut och svalka
oss i den svala morgonbrisen. Allting är tyst omkring oss,
»No noise, but silence and eternal sleep»,
ej en fågel låter höra sin morgonsång; endast den lilla jorddufvan
uppstämmer då och då — men så långt ned på slätterna, att hon
knappast höres — sitt något klagande kou-kou; äfven syrsorna hafva
tystnat, och hade man ej så mycket annat, som toge ögon och
eftertanke i anspråk, skulle man finna denna stillhet besvärlig. Men
nedanför oss ha vi det oöfverskådliga hafvet med dess egendomliga
kraft att trots sin enformighet liksom på magnetiskt sätt tjusa och
skänka behagliga drömmar. Daglinien mot norr och öster är, såsom
vanligt i passadvindens rike, mot soluppgången höljd i mörka
molnmassor, hvilka, likt jättelika alper staplade på och lägrade bakom
hvarandra med mellanrum och strimmor af en ren ljusblå himmel,
utgöra en bild, som förvillande liknar en skärgård af höga klippöar
och der bakom ett ofantligt alpland, — »öar diktade i molnen». Det
är samma tafla, som mången gång i morgonens gryning gäckade
Co-lumbus och hans följeslagare, då utkiken ropade sitt välkomna »land»,
men hvars toppar vid solens uppgång antogo kopparens och guldets
färger; och snart blef af hela landet ej annat än luftiga ljusa skyar.
Men i tre väderstreck kring oss höja sig med dunkla
begränsnings-linier riktiga öar. I NV urskilj es den låga och långa Angvilla som
en ljusstrimma i hafvet, i VNV S:t Martins höga och skogbevuxna
kullar af samma bildning som Barthélemys; i SV S:t Eustatius, två
klumpar, förenade med ett knappast skönjbart lågland, samt litet
längre mot norr den skyhöga Saba, liknande en stympad kägla, med
tusen fot af dess topp nästan ständigt gömda i moln, och slutligen i
söder den höga S:t Christopher och såsom ett bihang dertill den
kägelformade Nevis. Och rundt om vår ö stå dess talrika utposter,
kala, splittrade och skarpkantiga klabbar, omgifna af bränningar: la
Frégate, Toques verdes, le Boulanger och Pelé mot norr, och åt
sö-, der Isie de Coco; eller mera rundade som: la Tortue och den större
Bonhomme; och mot vester la Fourche med dess 5 höjder, som gif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
