Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Minnen från en färd i Kaschmir-dalen, af Cesar von Düben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ström genom att hoppa från sten till sten. Der stötte vi helt
oförmodadt på ett band zigenare, som voro nästan nakna och mycket
mörkare än infödingarna. Vårt uppträdande väckte stor uppståndelse
i deras läger; alla kommo utspringande för att beskåda oss; stora
ullhundar rusade ut för att anfalla mina hundar; men zigenarne
fasttogo några af dem och andra, som kommo närmare, dref jag bort
med min väldiga kabul-piska. Jag stannade några minuter för att
närmare betrakta detta egendomliga folk, som stod i pittoreska
grupper, män, qvinnor och barn om hvarandra. Efter utseendet att döma,
voro de de lyckligaste menniskor jag mött i Indien. På flodstranden
under de lummiga träden hade de byggt små hyddor af grästorf, nätta
och lätt uppförda, således passande som tillfälliga bostäder för ett
kringvandrande folk. Af några engelska officerare, som voro stadda
på återväg från Kaschmir, hörde jag ock, att de ständigt flytta
omkring, liksom deras stamförvandter i Europa, likväl med den
skilnaden, att de der äro förföljda, här deremot åtnjuta de Kaschmir-rajans
synnerliga beskydd. Jag hade gerna stannat en stund för att afteckna
en af de pittoreska grupperna, men fann rådligast att genast bryta
upp, emedan åskan började dundra i bergen; jag gjorde det så
mycket hellre, som min »kansama» (hofmästare) sade, att vi icke hade
långt qvar till den vanliga hviloplatsen, dit vi, om vi skyndade oss,
kunde hinna fram före nattens inbrott.
Vår väg gick nu uppför branta berg. Vi hade icke hunnit långt,
innan regnet började ösa ned och tvang oss att söka skydd under
buskarna; äfven mina bärare, som nu upphunno oss, undveko de
höga träden, emedan åskan oftare slår ned i dem. Litet högre upp
togo vi vår tillflykt till en fattig familjs koja. Framför elden sutto
två i paltor klädda qvinnor och rostade majs; fyra små barn sökte
skydda sig med några usla trasor mot den kalla vind, som blåste
från bergen. De enda möbler, jag kunde upptäcka i det torftiga
huset, voro två spinnrockar. »Hvad kunna vi göra?» sade qvinnorna,
»maharajan tager allting ifrån oss.» Hvilken skilnad mellan dem och
zigenarna nere i dalen!
Vi stannade slutligen vid Maira, en glest byggd by, der vi måste
invänta bärarna. Några officerare, som återvände från Kaschmir,
hade upptagit det enda skjul, som var afsedt för resande. De inbjödo
mig vänligt att dela sina förfriskningar, som redan stodo framsatta
på ett bord. Af dem fick jag veta, att jag denna dag tillryggalagt
25 engelska mil, hvilket här i bergen anses för en dubbel dagsmarsch,
samt att mina bärare omöjligen kunde anlända förr än den följande
morgonen. Jag fick låna en hängmatta, som jag fäste under taket;
men natten blef obehaglig, emedan skjulet saknade väggar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
