Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Minnen från en färd i Kaschmir-dalen, af Cesar von Düben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp till öronen, och hans hvita skägg var benadt midf på hakan och
struket bakåt. Han var utomordentligt höflig och ville hjelpa mig
med allting. Då mitt bagage anlände, såg jag de särskilda
båtbesättningarna på flodstranden lifligt gräla med hvarandra, hvilken af dem
skulle föra mig och mina saker uppför floden; men deras gräl tog
snart slut, då min tjenare kom ned med uppdrag att hyra den största
båt, som fans.
Sedan jag instufvat mina saker och betalt mina bärare, steg jag
om bord på den förhyrda båten, som var mycket lång och smal, med
uppåt svängda stäfvar, hade platt botten och var således grundgående;
han var till mer än hälften af sin längd täckt med ett halmtak. I
fören hade mina tjenare, som ännu åtföljde mig, tagit sin plats. En
del af rummet under halmtaket upptogs af båtfolket. Den öfriga
delen var tillräckligt stor att rymma min säng, behängd med ett
muskitnät, samt ett bord och en stol. Äfven den gamle sirdaren gjorde mig
sällskap, medan vi rodde förbi staden, som sträcker sig en engelsk
mil längs efter högra flodstranden, har höga, ända till fyra och fem
våningars hus, täckta med jord och bevuxna med gräs och blommor;
vid andra ändan af staden är en träbro slagen öfver floden, som här
är mycket bredare, än nere vid passet. Det hällregnade en stund,
men halmtaket skyddade oss fullkomligt, och sedan regnet upphört,
landsatte jag sirdaren, hvilken jag, till erkänsla för hans mig bevisade
välvilja, skänkte en hundvalp, som min hynda bragt till verlden
några dagar förut. Hållande denna under ena armen och med
andra handen för pannan bugade han sig på stranden och
aflägsnade sig.
Sedan vi lemnat staden bakom oss, steg båtfolket i land och
drog båten uppför strömmen med ett i fören fästadt rep. Då vi
på detta sätt färdats en stund, fick jag se några af mina förra bärare
komma springande efter oss och hörde dem ropa oss an. I början
trodde jag, att de icke voro nöjda med de två rupier (omkring 4
kronor), hvilka jag lemnat dem i betalning för tio dagars arbete, men
så var icke förhållandet. De önskade blott att återfå några sina
tillhörigheter, hvilka de glömt qvar på båten vid lastningen. De
återfunnos verkligen på båtens botten och återlemnades. Utan tvifvel
var detta något kontraband, hvilket de på sådant sätt lurendrejat förbi
tullhuset i Baramula.
Som aftonen var kylig och mörk, gick jag tidigt till sängs.
Följande morgon fann jag båtfolket sysselsatt med att fiska upp »singhara»
eller vattennötter, som växa på en art vattenväxt (Trapa bicornis).
Min kock framsatte några af dem kokta på mitt frukostbord, och jag
fann deras smak likna våra ätliga kastanjers. De utgöra en betydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
