Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om den italienska expeditionen till Patagonien och Eldslandet under ledning af löjtnant G Bove, af H. von Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 OM DEN ITALIENSKA EXPEDITIONEN TILL PATAGONIEN OCH ELD8LANDET.
stenar, som de använda, äro stora som hönsägg, och i hvarje kanot
eller hydda finnes alltid ett stort förråd af dem. Kastvapnen äro
desamma, som de använda for jagten efter säl eller hafsfogelf harpun
och kastspjut.
Harpunen består af ett lätt träskaft, två till tre meter långt; i
den yttersta ändan är instucken en spets af hvalben, 25 till 30
centimeter lång. Vid denna spets är fastad en lina af sälskinnsremmar.
Med ett så primitivt vapen frukta dock icke eldsländarne att anfalla
sjelfva hvalen; men ofta kastar det vredgade djuret med ett’ slag af
sin stjert kanot, jägare och rodderskor i luften. Kastspjutet har samma
längd som harpunen, men spetsen, i form af en såg, är stadigt fast
vid skaftet. Det begagnas hufvudsakligen vid fogeljagt eller jagt på
mindre hafsdjur.
Ona-folket använder i sina strider båge och pilar. De hafva så
stor styrka i sina armar, att de med största lätthet med pilen
genomborra guanacon, puman eller hästen. Bågen är af bok, och strängen
är bildad af sammansnodda guanaco-senor. Pilarna äro omkring 70
centimeter långa; de äro gjorda af ett mycket hårdt trädslag
(Berberis ilicifolia); ibland är spetsen af flinta, men oftast är den af glas,
som de hittat på kusterna bland spillror efter förolyckade fartyg. Den
skicklighet och snabbhet, hvarmed pilspetsarna förfärdigas, är
förvånande; inom tio eller tolf minuter hafva de fått en så skarp och hvass
udd, att man måste akta sig väl, när man vidrör den.
Men om bland jagan-folket verkliga strider äro allt mer sällsynta,
så äro slagsmålen och trätorna, äfven i sjelfva Usciuuaia, så vanliga,
att, sedan jag varit der några dagar, jag slutligen icke lade märke
till dem. Herr Bridges berättade mig, att mycket få ända till de
sista åren dogo en naturlig död, och de stora ärr, som betäckte de
äldre infödingarnas kroppar, vittna om, huru krigiska eldsländarne
varit och ännu äro.
Vedergällning med tand för tand och öga för öga är ännu regel
hos eldsländarne. Den förolämpades familj och vänner utföra
häm-den. Några dagar före vår ankomst till On-Asciaga (Beagle-kanalen)
hade man i Usciuuaia varit lifligt upprörd. Meecungaz, en inföding;
från de östra trakterna, hade dött till följd af misshandling af några
usciuuaianer. Knappt hade underrättelsen derom nåt östra delen af
On-Asciaga, förr än den dödes vänner och familj genast begåfvo sig i
väg för att hämnas honom. Men förr än de 16 kanoterna nådde land,
hade de, som begått misshandlingen, haft tillfälle att sätta sig i
säkerhet; en slägtinge till dem, som qvarblifvit i Usciuuaia, fick i
deras ställe umgälla förbrytelsen. Striden mellan sciummagnenser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
