Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om den italienska expeditionen till Patagonien och Eldslandet under ledning af löjtnant G Bove, af H. von Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN ITALIENSKA EXPEDITIONEN TILL PATAGONIEN OCH ELDSLANDET. 91
usciuuaianer skulle tagit än större proportioner, om icke herr Bridges
mellankommit och förmått förlika de stridande.
Det är icke någon särskild ömhet för de förolämpade, som
förmår en stam att taga till vapen; det är hämdkänslan, som hos dem
är särdeles stark. Jag har förut sagt, att den enda känsla en
elds-ländare hyser är kärleken till sig sjelf.
Häraf förklaras deras likgiltighet för sina döda. Deras tjut, deras
sätt att misshandla sig vid en slägtinges död, att förstöra den hydda,
der han dött, allt detta beror mera på en vana, än på en uppriktig
smärta. Jag vill icke neka, att någon kan finnas, som djupt
känner förlusten, men den dödes bild torde vara inpräglad med föga
starka drag, då man t. ex. hör omtalas, att enkan Macool, den ömmaste
bland hustrur, den dygdigaste bland qvinnor, efter att under 48 timmar
hafva begråtit sin make tröstade sig med att, trots sina 45 år, gifta
om sig med en yngling på 18, som säkert fann giftermålet mindre
tryckande, då han erinrade sig de 12 eller 13 kor, som Macool egde,
och den vackra trädgård och hydda, som hon medförde i äktenskapet.
Den ifver, hvarmed qvinnorna här söka finna unga makar, är
öfver-raskande, och de nå nästan alltid sin afsigt. Af 5 eller 6 giftermål,
hvar-till jag var vittne, voro tre med qvinnor, som voro 10 eller 12 år äldre
än sina män, och ett mellan en qvinna på 60 och en yngling på 20.
En döendes sista stunder beledsagas alltid af förskräckliga tjut.
Alla de närvarande taga del i familjens sorg, qvinnor och män färga
ansigtet med svart, och de närmaste slägtingarna rycka af sig håret
och såra sina kroppar med snäckor eller knifvar. Man sörjer dock
för, att dessa tecken på en yttre smärta må räcka så kort som
möjligt, ty den dödes kropp blir, medan han ännu är varm, insvepta
några trasor, utburen ur hyddan och nedsänkt i jorden. I samma graf
lägger man också harpunspétsar, dolkar, slungor m. m., om det är
en man, men korgar och fiskredskap, om det är en qvinna.
Ända tills för några år sedan brändes de döda i någon skog nära
det ställe, der han dött, men nu för tiden är denna ceremoni mera
sällsynt. En eldsländare berättade mig, att han en -gång följde till
bålet en slägting, som man trodde vara död. Man grät och var
för-tviflad, när jacumusch’en uttalade ett sista farväl och tände eld på
bålet, på hvilket liket låg, men hvad skedde? Knappt började lågorna
bränna den aflidnes kropp, förr än denne reste sig upp och hoppade
ned bland de sörjande. Värmen hade återkallat honom till lif, döden
hade endast varit en lång afsvimning, något för hvilket eldsländarne
särskildt tyckas vara utsatta.
Missionärerna söka med alla medel att utrota det afskyvärda bruket
att begrafva kropparna få timmar och under stundom få minuter efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
