Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4-6 - Från Gyda-viken till Obdorsk, af M. E. Arnesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEÅN GYDA-VIKEN TILL OBDORSK. 139
vargarna. Det var för oss en ljuflig nattmusik! Renar till slagt
hade samojederna lofvat Ivanoff att vi skulle få så många vi behöfde.
Detta renkött åto vi lika ofta rått som kokt, enär det i förra
tillståndet var renare, än när samojederna behandlat det, ty de stå på
en låg ståndpunkt i kokkonsten. Om dagarna, när vi åkte, var vår
kost en bit fruset rått kött och dertill snö i st. f. vatten. När vi hade
snöstorm, var tältlifvet föga behagligt; vi kunde da icke hafva eld
upptänd, och det var ej sällan, som vi voro alldeles nedsnöade, då*
vi lågo i vår sömn, och när vi om morgnarna vaknade, hade vi
skägget fullt af is. Det värsta af tältlifvet var dock röken, som
förstörde våra ögon, och en massa af ohyra, för hvilken vi aldrig fingo
någon ro.
Den 8 november, som var vår 18:de resdag, körde vi Öfver
Tas-viken. Vid stranden af denna vik samlades en del bränsle. Vi
bB-höfde fyra timmar för att fara öfver viken. På många ställen fans
så mycken drifis, att det var nästan omöjligt att komma fram, och
denna däg var det så kallt, att många fingo frost i ansigtet. De sjuka
voro emellertid nu alldeles återstälda, hvilket jag tillskrifver
renköttets läkekraft. Vi hade nämligen under resan ej annat än renkött
att äta; bröd kunde vi ej få, och slutligen hade vi ej’heller hvarken
mjöl eller salt.
Resan fortsattes nu åter öfver tundran. Den 12 körde vi förbi
en sjö, hvars södra strand var bevuxen med busksnår. Den 14 körde
vi längs en flod, som kallas Pajalava och utmynnar i Tasviken. Flodens
bräddar voro bevuxna med buskskog. Vi fingo hädanefter i vårt tält,
der äfven Ivanoff var, mat endast en gång om dagen, nämligen om
morgonen, då vi bespisades med te och smutsig torrfisk. Detta var
sannerligen icke mycket för den, som skulle sitta och åka hela dagen,
¾g frågade då Ivanoff hvarför han skulle svälta oss, då i karavanen
funnos öfver tusen renar och alltså tillräckligt kött att få. Härpå
svarade han, att det gick för mycket åt, då vi, som voro 13 man,
åtö upp en liten ren om dagen. Han tog dock icke i betraktande,
att samojederna, som slagtade åt oss, förtärde en god del af kroppen.
Den 15 november förökades vårt tåg med ännu ett tält; det var
en af Jon Boras bröder med familj, som under sommaren legat ute
på fiske. Med samojederna bestod vår karavan nu af inemot 50
men-niskor. Den sist ankomne samojeden berättade, att i den del af
tundran, der han uppehållit sig, hade under sommaren herskat en
pest-artad sjukdom blahd renarna, hvilka hade dött massvis, och många
samojeder, som ätit af de döda djurens kött, hade äfven satt
lifvet till.
Den 19 november träffade vi några samojeder, som under som-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
