Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4-6 - Påsk-ön, af Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PASK-ÖN. 179
som röja sig i de små af trä skurna husgudarna, och jag vore
snarare böjd att af teckningen sluta till något mikronesiskt arbete; men
utan att hafva sett originalet och arbetstekniken, vågar jag ej yttra
mig härom. Det säkra är, att man, då man sett halskragarna,
gudabilderna och ett slags dansattribut (»Rapa»), i form af en liten
två-bladig åra, skulle vänta sig något helt annat i ornamentväg, för att
icke säga äfven i form. Andra vapen voro ett slags trästafvar, i form
af ålar, 2—3 fot.långa, hvilka skola hafva användts i synnerhet vid
försvarandet af de trånga ingångarna till stenhusen å Råna Kau.
Uppgiften härom blifver af så mycket större intresse, då man erinrar
sig, att ålen var föremål för dyrkan, åtminstone på Nya Zeland, och
att den* ansågs som en inkarnation af skyddsgudarna (Waitz, VI: sid.
296 och 392). Det vapen, som spelat den största rolen, är dock utan
tvifvel den simpla handstenen. De stenregn, med hvilka främlingar
stundom öfverhöljdes, kunde ej emotstås, åtminstone ej utan anlitande
af de europeiska vapnens öfverlägsenhet, och den skicklighet, hvarmed
stenarna kastades, gjorde detta stridssätt kanske till det farligaste af alla.
Och strider saknades icke. Om också invånarna i följd af öns
ovanligt afskilda läge ej gerna kunde komma.i delo med
stamförvand-ter från andra öar (angreppen af europeeY tager jag här ej med i
räkningen), så gåfvos bland en så talrik befolkning naturligtvis
anledningar nog till strid. Man känner de eviga striderna mellan de olika
dalarnas invånare på Marquesas-öarna, och antagligen var förhållandet,
ehuru i mindre skala, ej mycket annorlunda här. Det gälde i dessa
strider ej blott att döda, utan ock att göra fångar; och att dessas öde
äfven här var det i Polynesien vanliga, att genast eller efter viss tid
dödas och uppätas, framgår af hva¾ Weisser lät sig berättas. Denna
kannibalism stod antagligen här, som annorstädes, i förbindelse med
offer åt gudarna och sammanhängde således med den religiösa
åskådningen. Det sista kända fallet af kannibalism uppgifves datera sig
från 1862, då några af de i infödingarnas händer fallna spanska
röf-varena skola hafva uppätits.
En vanlig anledning till strid var, enligt till Hyäne-expeditionen
lemnad uppgift, blodshämnden. Denna försiggick icke, såsom
annorstädes, på ett lömskt sätt, utan man skall här gått så öppet till väga,
att man t. o. m., till tecken af sin.afsigt, bar en för tillfallet särskild
afsedd hufvudprydnad (»Wana-wana»), bestående af en krans af
fjädrar eller i senare tid af hästtagel. Derjemte sökte man att utmana
sin motståndare genom att sjunga smädesånger och ljudeligt skramla
med ett slags skallror (»Etimoika») af ben- eller träskifvor1.
1 Så väl af dessa skallror, som af den nämnda hufvudprydnaden funnos
exemplar i behåll vid Hyänes besök i fjor, och det torde således ej vara
omöjligt, att ännu flere finnas qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
