Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Sällskapets förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVUl SÄLLSKAPETS FÖRHANDLINGAR.
Sekreteraren, amanuensen Dahlgren, föste derpå de närvarandes
uppmärksamhet på en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetad större
karta, upptagande flodområden och vattensjuka trakter i den del af södra
Sverige, som upptages af Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kronobergs
län, större delen af Hallands, Jönköpings och Kalmar län samt en mindre
del af Elfsborgs län. Ensamt i denna del af Sverige uppgår sammanlagda
arealen af sänka marlcer, hvilka äro i fråga att utdikas och odlas med
understöd från den af k. m:t föreslagna odlingsfonden, till 938,352 timnland
eller öfver 40 qvadratmil.
Ordföranden, dr Montelius, meddelade derefter innehållet af ett bref
från sällskapets korresponderande ledamot, fröken Johanna Mestorf i Kiel,
hvari omtalas en nyligen företagen undersökning, som antyder, att rent tenn
haft’ en vidsträcktare användning under bronsåldern än man hittills
före-stält sig.
Slutligen upptog dr Montelius till besvarande frågan: Hafva svenskarna
deltagit i vikingafärderna vester ut? Denna fråga, hvilken kunde synas
mången onödig, framstäldes, derför, att en recensent i Historisk tidskrift mot
föredragandens framställning af vikingatiden i den på Hj. Linnströms förlag
utgifna »Sveriges Historia» yttrat den anmärkningen, att »skildringen af
vikingarnas stora eröfringståg i vester saklöst kunnat vara borta».
Visserligen hade svenskarnas vikingafärder egentligen varit riktade öster ut, men
att de äfven gått åt vester ansåg talaren otvifvelaktigt. Man kan ej se
något bevis deremot i den omständigheten, att de vesterländska urkunderna
från denna tid endast omtala normanner och danskar. Dessa båda namn
betecknade nämligen skandinaver i allmänhet, liksom man nu för tiden i
Orienten med namnet franker menar ej fransmän, utan européer. De båda
medeltidsförfattarna Einhard och Helmold nämna dessutom uttryckligen
svearna, såsom innefattade bland normannerna. Vigtiga upplysningar erhålla
vi af våra runstenar, af hvilka flere tala om män, som farit till England,
dött i England o. s. v. Två svenska runstenar omtala uttryckligen
vikingatåg vester ut med orden: »han vardt död i vesterväg i viking» och »han
stod manligen i skeppets stäf, när de lekte vestarla». Vigten af dessa bevis
har man visserligen velat förringa med påståendet, att svenskarna ej
uppträdde i vester annat än såsom danskars och norrmäns hjelptrupper, men
alla bevis torde saknas för ett sådant antagande. Visserligen voro
svenskarna i nämnda egenskap med på Knut den stores tåg till England, men
detta faller efter den egentliga vikingatiden och hade en helt annan
karakter än vikingatågen. E( mindre värderika upplysningar om en förbindelse
mellan Sverige och de Brittiska öarna både före den egentliga vikingatiden
och under denna lemnar oss den samtida svenska ornamentiken, i hvilken
ett betydligt inflytande särskildt från Irland är märkbart. Om Sveriges
beröring med vesterlandet under den nämnda tiden tala dessutom de stora
massor af anglosachsiska mynt, som träffas i svensk jord, i synnerhet på
Gotland, och hvilka uppgå till. ett antal större än det, som blifvit funnet i
Danmark och Norge tillsammans. Tal. ansåg, att han, på grund af det nu
nämnda samt af andra anförda skäl, med fog kunnat i Sveriges historia
inrymma ett kapitel om vikingafärderna vester ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
