Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med våra tillhörigheter i medelpunkten. Det var tur, ty hade sprickan
öppnat sig tvärs under oss, hade stora olyckoi kunnat inträffa. Vårt
flak var således efter sextio timmars rasande angrepp af Vattnet och
vinden uppbrutet, och vi voro lägrade på endast en del deraf. Då
jag kom tillbaka till iglun, såg jag också lampan slänga i taket
liksom på ett gungande fartyg. Tröttheten tog emellertid öfverhand, så
att vi somnade, vana som vi redan voro vid stötarna; dock vaknade
vi oupphörligt, färdiga att springa upp för den öfverhängande faran.
På morgonsidan saktade blåsten, och i stället för att vi väntat oss
öppet vatten rundt omkring, sågo vi till vår förvåning täta isstycken
öfverallt. Det kan endast förklaras derigenom, att nya isstycken
under natten kommit och lagt sig intill den svaga återstoden *af
vårt flak.
Men på den förra säkerheten var ej mer att räkna. Det gamla
sammanhängande skyddet var oåterkalleligen förbi. Den rest, hvarpä
vår iglu och båten lågo, mätte endast 250 fot tvärs öfver, och dess
gungning upphörde aldrig, lika litet som dyningen och bullret af den
allt friare vattenmassan, hvarur hvalar redan sågos uppdyka. Ett
hundratal isberg rörde sig omkring oss. Ett af dem stod en natt pa
30 fots afstånd från snöhusets dörr. Vårt redan förut knappa
isstycke hade nämligen allt mer smält tillhopa, och slutligen gick den
öfriga drifisen ifrån oss, så att vi den 31 hade det öppna hafvet
omedelbart i öster, så långt ögat kunde nå. Vi befunno oss på
samma latitud, der med Kap Farewell Grönland tar slut. Sjögången
kändes nu så våldsam, att det blef klart, att första storm skulle slå
vårt lilla flak i spillror, och att det måste öfvergifvas.
Den enda utväg som återstod oss, var således att med vår lilla
farkost begifva oss ut på Atlantiska hafvet. Det var en större
hval-bät, beräknad att ros af ätta man. Som den nu skulle innehålla
nitton och i alla fall blef tungt lastad, måste vi bortkasta hela vårt
insamlade proviantförrad, största delen af våra hudar och kläder,
och medtogo endast några få skinn och klädespersedlar till ombyte,
det återstående förrådet af bröd och pemmikan, samt tältet och
ka-jaken. För att hindra sjön att slå in i båten, gjorde vi s. k. »wasli
boards», d. v. s: förhöjde relingen med segelduk, som kunde rullas
upp och fallas ned. Sjelfva båten hade under vintern fått ett hål,
hvilket tillstoppades med sälskinn. Vår plan var att begifva oss
till närmaste land vester ut eller Labrador — när det var vind med
segel, när det var lugnt med äror, när det*var blåsigt kamperande
under tält och med båten uppdragen pä ett isflak. Att land i sjelfva
verket ej var aflägse, ehuru vi aldrig kunde tydligt se det, bevisades
af krukorna och änderna, som kommo ut till oss, då vi nalkades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
