Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa i Guatemala, af Gustaf Eisen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hade glömt bort, att vi voro uti begynnelsen af påskveckan, men
blef nu påmind derom på ett mindre behagligt sätt. Byfolket återvände
från Antigua; kol och ved hade förvandlats till penningar och dessa
började nu utbytas mot »aguardiente» eller bränvin, helgen till ära.
Rättvisans tjenare, »la justicia», representerade af tio indianer, klädda i
slängsjalar och långa käppar, tågade oförtrutet gata upp och gata ned,
alltjemt slående af alla krafter på en stor trumma, samt hojtade och
skreko så mycket de förmådde. Först trodde jag, att de kallade de
fromma till aftonbön eller något dylikt, men fick tyvärr allt för snart
veta, att de endast uppmanade folket »att ej supa sig fulla»! Det
dröjde ej heller länge, innan de återkommo med ett par fulla
indiankäringar emellan sig och — stängde in dem i rummet tätt invid min
hängmatta. De två efterföljdes af ytterligare två, och så undan för
undan, tills der var ett dussin i arresten. I rummet på andra sidan
instängdes likaledes ett dussin eller flere karlar, alla fulla och
svärjande. Hvar och en som stängdes in, följdes af hela »justician» till
dörren, och som min hängmatta var placerad alldeles i vägen, blef
den utsatt för ideliga slängningar och skuffar af de förbigående. Jag
måste dock erkänna, att ingen tog den ringaste kännedom om mig
eller med vilja störde mig på något sätt. I början föreföll
skådespelet mig roande: indianerna med sina halfnakna kroppar, endast täckta
af fladdrande ponchos eller sjalar, med käppar och brinnande
torr-vedstickor i händerna, hvimlet, trummandet och skränet, allt var
egendomligt och fantastiskt. Jag kunde emellertid ej få en blund i
ögonen, och då jag ändtligen somnade in, väcktes jag hvar femte
minut af samma oväsen.
Efter en på detta sätt tillbringad natt bröto vi upp klockan 7
pä morgonen. Som vatten ej finnes på vulkanen, var det nödvändigt
att medföra sådant. Lägges härtill, ^tt vi måste medtaga födoämnen,
filtar och några andra småsaker, såsom bössa, kikare m. m., så
inses lätt, att vi ej just kunde flyga upp till bergets lopp, 7,(XX) fot
öfver oss. Volcan de Agua uppgifves än vara 14,000 fot, än endast
12,000 fot hög; om vi gå en medelväg och anse den vara 13,000 fot
öfver hafvet, komma vi sanningen troligen närmast.1 Uppstigandet
blef mödosamt. Vägen är brant till ytterlighet, lös och sandig, men
ej full af lavablock, som man kunnat vänta sig. På två timmar
nådde vi skogsbrynet, och två timmar senare öfre ändan af löfskogen.
Denna hade här förändrat sig betydligt, var mycket ogenomtränglig,
och man kunde knappast se längre än några få steg framfor sig.
1 Enligt mätning, verkstäld af do franske resandena A. Dollfus och E. de
Mont-Serrat (1865—66), uppgår Aguas höjd öfver hafvet till 3,753 m. eller 12,640
svenska fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
