Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slags oljud: såsom hemska hostningar från banghi-rökarna,
skärande och vilda skrattsalvor, gräl, niamparornas mångordiga
befallningar till slafvarna och de ovilliga bärarna, barnskrik och
barngråt, högljudda och lifliga samtal, Mohamadis, min
zanziba-rits, instruktioner till sina fyra qvinnor i tältet bredvid,
papegojors och getters oljud, tuppars galande och två åsnors
disharmoniska skriande. Den stora elfenbenskaravan, som jag
åtföljer, utgöres af några hundra oroliga själar, hvilka jemte lika
många stofthyddor, mer eller mindre fria från smittkoppor,
äro-lägrade i gräskojor inom en för natten byggd »m’boma», barrikad,,
hvars diameter är ungefär 75 steg.
Nästa dag, tisdagen den 30 mars 1880.
Var fullkomligt fri från feber, men otroligt svag. Jag ville
gerna äta en ordentlig frukost, innan jag anträdde färden, men
tanken derpå försvann genast, då jag vid femtiden fick höra högste
niamparan Barakas stentorsstämma väcka folket och uppmana
alla de nakna stackarna att värma sig litet, och strax derefter
mina bärare kommo inrusande i tältet, mer än framfusigt
pockande på att genast få hvar sin börda, för att ofvanpå den binda
sitt enskilda bagage, utgörande i regel, förutom en del annat, en
matta af gräs, hvarpå de sofva om nätterna. Jag körde genast
ut dem, slök min lilla frukost, gjorde bördorna i ordning i
största hast, samt öfverlemnade dem sedan att fortskaffas under
Umsas uppsigt. Sjelf besteg jag åsnan, men denna var så envis
och lat, att fördelen af att hafva den var mer än tvifvelaktig.
Snart beslöt jag mig också för att gå och framsläpade min
uttröttade lekamen steg för steg. Efter en halftimmes färd led
jag af en olidlig törst, tungan var brun och torr. Folket sade
med en mun, att det var långt till vatten, men morgonen var
härlig, gräset mjukt, yppigt och daggbestänkt, och det bambulika
miwanzi-gräset växte i de vackraste små grupper öfver hela
landskapet samt gaf ofta en angenäm svalka åt den jemna och rätt
breda gångstigen. Sedan jag upprepade gånger slickat daggen
af bladen längs vägen, blef det drägligt nog, och snart var vattnet
% nådt. Hvilken njutning var det ej att störta ned en bägare full
deraf! Och dock var vattnet hemtadt från ett stort träsk, som
den villige och starke M’baruku sedan måste bära mig öfver.
Annu ett par dylika träsk måste vi sedan passera, och efter några
alldeles nödvändiga raster framkom jag till lägret kl. 1, då jag
med djurisk glupskhet inmundigade återstoden af en under
gårdagen rostad kyckling, som mot min förmodan fans i matboxen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
