Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utom att det i dag var första dagen af konvalescenstiden efter
Ujijifebrarna, var det särdeles tröttande att finna sig uti denna
stora karavans ojemna frammarsch, öfverlädret på mina skor är
nu också fullkomligt löst från sulorna, så att i morgon får jag
försöka de skor, som fransmannen gaf mig i Ujiji. Dessa klämma,
det vet jag, men att gå barfota kan jag ej. Deraf led jag för
mycket i det förförliga Manyema. Man håller stundtals på att.
gifva upp modet, när man tänker på, att det är tre månader till
kusten och till befrielsen från denna kontinent, som nu i två år
och tre månader hållit mig fången. — Strax efter framkomsten
till lägret började det hällregna och åska, men min snälle pojke
och M’baruku fingo snart en gryta med gryngröt, med russin
och smör uti, i ordning. Det var ej derför att jag är skåning,
som jag valde denna rätt. Jag hade i sjelfva verket ej mycket
annat att välja på. Efter intagen måltid hade jag en massa
packbestyr m. m., så att i dag har jag riktigt fått arbeta febern
ur mig, om det händelsevis skulle återstå något deraf. På qvällen
åts en god kycklingsoppa, dracks en kopp chokolad, röktes en
pipa och dagbok skrefs.»
Färden gick emellertid på det hela taget lyckligt, och som
jag förut nämnt, framkom jag omsider till Tabora, der mottagandet
var lika hjertligt, som i de föregående arabbyarna. En ny
karavan arrangerades, mina två åsnor dödades en natt och uppåtos
af hyenor, men i stället engagerades åtta bärare, som åtogo sig
att turvis, två och två, bära mig den långa sträckan af nära 100
svenska mil till kusten. Chefen för Tabora var en gammal utmärkt
fin arab, med det vackraste och noblaste ansigte. Han var äfven
mera kunnig än andra araber och hade till och med hört omtalas
Vegafärden. Jag hade glädjen berätta, att jag hade äran tillhöra
samma nation som den man, som utfört den berömda förden.
Endast för att få höra hans svar, frågade jag honom, om
koranen tillåter araben att läsa hvilka böcker, som roa honom. »Nej
visst icke», blef det sorgsna svaret. Det var riktigt ledsamt att
skiljas vid den älskvärde mannen, men det var sista ansatsen
det nu gälde att göra, för att nå kusten. Efter tretton dagars
vistande i Tabora afreste jag derifrån d. 10 maj detta år.
Icke mindre än fyra stora elfenbenskaravaner skulle samtidigt
med mig gå till kusten, och derför beslöt jag att göra sällskap
med dem. Antalet personer, som lägrade på samma ställe,
uppgick ibland till 2,000 man.
I de glesa skogar, som känneteckna vägen mellan Tanganika
och ostkusten, kunde vi ibland marschera i fyra olika kolonner i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
