Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under en tid af långt framskriden civilisation och inom slutna skolor
med presterlig karakter. Kuhns vigtigaste mytologiska arbete är Die
Herabkunft des Feuers. Han fick åtskilliga efterföljare, som på
enskilda myter tillämpade hans metod, men trots hans stora anseende
som språkforskare, skulle hans teori antagligen icke fått stor betydelse
utom de komparativa filologernas krets, så vida den icke erhållit en i
hög grad talangfull framställare i den bekante Oxfordprofessom Max
Muller. Denne afviker visserligen i flere punkter från Kuhn, men
grundtanken i dennes system, nämligen att myterna skola förklaras
etymologiskt, har han till fullo upptagit och ytterligare utvecklat samt
gäller numera såsom den egentlige representanten för den etymologi*
ska teorien, som genom hans skrifter utöfvat stort inflytande. För
den etnografiska teoriens målsmän har det derför i första rummet
gält att bekämpa Max Muller.
Max Muller sammanfattar sin åsigt om myternas uppkomst i
satsen, att de äro en »sjukdom hos språket» (a disease of language).
Hans framställning af den teori, som karakteriseras genom detta ord,
tar sin utgångspunkt från samma förhållande, som, enligt hvad vi sett,
väckte mytforskningen till lif i Grekland, nämligen att de civiliserade
folkens, särskildt grekernas, mytologi innehåller så mycket »dumt,
ohyggligt och orimligt»; »huru kommer det sig», frågar han, »att de
grekiska skalderna, som hyste en nästan instinktlik motvilja emot allt
måttlöst, ändock om sina gudar berättade saker, som skulle komma
en indian eller neger att rysa?» Han erinrar om Uranos stympad
af sin egen son, om Kronos, som uppåt och utspydde sina egna barn,
om Zeus’ många förvandlingar och kärleksäfventyr. Gåtans lösning
gifves af den jemförande språkforskningen, hvilken sätter oss i stånd
att i många, ja i de flesta fall utröna den ursprungliga betydelsen af
gudanamnen. Då detta lyckats, har man alltid träffat på en
föreställning, som har afseende på en naturföreteelse, egnad att göra starkare
intryck på menniskan. Så t. ex. är allmänt erkändt, att Zeus (sanskr.
Dyaus, latin Jupiter) betyder himmel. Max Muller anser sig också hafva
gifvit fullgiltiga skäl derför, att Athene betyder morgonrodnad. (Max
Mtlller har en lika stor förkärlek för sol- samt dagnings- och
skym-ningsmyter, som Kuhn för stormmyter.) I och med den ursprungliga
betydelsen är också nyckeln funnen till alla myter, der guden
förekommer. Ty allt, som kunde sägas om det naturfenomen, på hvilket
namnet hänvisar, kunde också komma att sägas om guden; således
allt, som kunde sägas om himmelen, kunde komma att sägas om
Zeus, o. s. v. Att också allt, som sagts om Zeus,- förut sagts om
himmelen, har Max Muller visserligen icke bestäm dt uttalat, men vid
sin undersökning af enskilda myter tyckes han öfverallt antaga det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
