Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bernardinos ifrigaste och trognaste lärjungar. För hans svärmande
sinne voro inga regler för stränga, inga späkningar för hårda. Det
heter om honom, att han blott åt ett mål om dagen, sof blott tre eller
fyra timmar samt aldrig bar andra än gamla lappade kläder. På öfver
30 år lär han aldrig hafva smakat kött, och ända till ett par år före
sin död gick han alltid barfota. Han blef snart känd såsom en väldig
predikant och botgörare samt dessutom såsom en lärd och flitig
författare. Två gånger valdes han till minoriternas generalvikarie,
befästade Bernardinos regler, grundade flera nya kloster, däribland ett i
sin födelsestad, och såg sina klosterbröders antal hastigt tillväxa. Men
hans verksamhet inskränkte sig icke inom klostrens murar. Han
uppträdde med ifver och framgång mot de s. k. fraticellikättarna, och
hans minne kan tyvärr ej fredas mot förebråelsen att därvid hafva
låtit en och annan grymhet komma sig till last. Äfven i det politiska
lifvet blef han snart en betydande personlighet. Eugenius IV skickade
honom till Sicilien och till konung Carl VII af Frankrike samt till
hertigarne af Milano och Burgund för att afvända dem från att deltaga
i konciliet i Basel.[1] Han deltog dessutom i konciliet i Florens för
romerska och grekiska kyrkornas förening, men synes icke där hafva
spelat någon framstående roll. Till belöning för visade tjenster
lyckades han 1450 af Nicolaus V (Parentucelli) utverka Bernardinos af
Siena kanonisering.
Glansen af lärarens helgongloria återföll på lärjungen. Hans
alltjämt växande brödraskara vördade honom redan som en af deras
ordens helige. Hans mystiska fanatism och passionerade predikningar
gjorde honom lika populär bland folket som hos munkarna, och hvart
han kom strömmade massor samman för att lyssna till undergöraren. Ty
Capistranus gjorde under. Först med en flik af Bernardinos kåpa,
sedan så småningom med sin egen, helade han blinda, döfva och lama,
ja han uppväckte till och med de döda — om man får tro hans
klosterbröder.
En lärd skriftställare på teologiens och kyrkorättens område, en
berest och begåfvad kyrkans diplomat, sin tids störste folktalare, en
väldig tuktare af kättare, tjugu tusen fanatiska barfota-munkars
envåldsherskare, en asket, nästan ett helgon, en mästare i den
humbugartade mise-en-scene, som tidens lättrogenhet fordrade af en undergörare,
till det yttre en liten torr mager man med lifliga ögon och ett muntert
lynne, sådan var Johannes Capistranus, då han 1451 började sitt lifs
sista och största gärning. Konstantinopel var hotadt af muselmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
