Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forskare våga obe tingad t hålla fast vid dem. De beteckna helt visst en
öfvervnnnen ståndpunkt i den svenska kulturforskningens historia, som
fått gifva vika for senare tiders objektiva arkeologiska och antropologiska
forskning. Det vore önskligt att äfven språkforskarne ville säga sitt
afgörande ord i fråga om den rätta betydelsen af södra Sveriges
ortnamn på Fin eller Finn, så att den skandinaviska etnografien ej längre
behöfde dragas med en irrmening, som är af för stor betydelse för att
vara rätt helsosam för vår kulturforskning.
Beträffande »finnarna» på Dalsland gäller så godt som allt det
förut sagda. Uppgiften om dem hvilar sannolikt på Geijers
antagande, att Finveden »synes i äldre tider varit ganska vidsträckt och ha
omfattat äfven de stora skogar, som skilde Vestergötland från det
nuvarande Bohus Län och uppfyllde ». (Sv. Folkets historia. I,
1832, sid. 61). Denna uppfattning åter synes stödja sig på Adams af Bremen
uppgift om Finnédi, att de i likhet med Vermilani bodde mellan Sverige
och Norge *. Grunderna för antagandet af finnar på Dalsland vid denna
tidiga tid äro således fullkomligt lika svaga som för markerandet af
finnarna i Småland. Här bör till den kraft och verkan det hafva kan,
ej heller förbigås nyare finska forskares åsikt att finnarna inkommit öster
ifrån till själfva Finland först i en relativt sen tid, enligt en uppgift så
sent som i 7:de eller 8:de århundradet. Vore denna teori riktig, blefve
finnarnes förekomst i södra Sverige redan omkring 100—150 e. Kr.
ändå omöjligare. Det skulle då blott återstå den också förut försökta
utvägen, att förklara att det ej är med finnar, utan med lappar man
här skulle ha att göra. Äfven här är rådligast att låta arkeologien tala,
och den känner intet stöd för att lappar bebott vare sig större eller
mindre sträckor af Småland eller Dalsland.
Såvida icke, hvilket på forskningens nuvarande ståndpunkt är
ytterligt osannolikt, fullkomligt oväntade, nya uppslag skulle vinnas i denna
fråga, torde man således få anse som gifvet att beteckningarna finnar
(resp. lappar) i Småland eller på Dalsland afgjordt böra utgå från den
etnografiska kartan öfver Sverige för nu ifrågavarande tid.
Däremot hade det å blad VII, framställande Europa omkring 1880,
alls icke varit olämpligt att angifva de verkliga finnar, som bevisligen
ännu lefva i N. V. Vermland och hvilka haft fast fot därstädes och i
vestra och sydvestra delarna af Dalarna åtminstone ända sedan Karl
IX:8 tid, sannolikt ända från Gustaf Vasas. Dessa kolonister, hvilkas
ättlingar G. Retzius ännu år 1874 fann bibehålla sina förfäders språk
och åtskilligt af deras seder, hade väl förtjenat att ihågkommas.
Möjligen äro de uteslutna på den grund att de utgöra endast resterna af
en nu minst 300-årig kolonisering. Denna kolonisering är dock af
stort historiskt intresse, och förf. har på så många andra ställen ökat
sitt verks värde just genom historiska öfversikter, att det ingalunda
hade varit någon inkonsekvens att göra det äfven här. Äfven
Dalagränsen mot Gestrikland och Helsingland, samt gränsen mellan sist- 1
1 Adamus Bremensis, Gesta Haramaburgensis ecclesiæ pontificura. Ed. Pertz.
8:o. Hannoveræ 1846, p. 198. »Inter Nordmanniam et Sneoniam Wermilani et Fiu-
nédi degunt, et alii: qui nuuc omues sunt christiani, respitiuntque Scaranensem
eeelesiam».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
