Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våld skulle bemäktiga sig, hvad som icke godvilligt gafs. Ofta var
min hydda omgifven af en skränande skara, som fordrade särskildt
tobak. Vid sAdana tillfallen fastsurrades dörren med ståltråd, och
emedan hyddan saknade fönster, måste jag sedan arbeta vid ljus äfven
midt på dagen. Sent en afton blef dörren uppbruten, och en neger
rusade in, fordrande under hotfulla gester, att tobak genast skulle
utlemna8. En vacklande hållning eller tecken till rädsla å min sida
. skulle hafva medfört lika ödesdigra följder som den minsta
eftergifven-het. Här fanns icke mer än ett att göra. Med den lugnaste min i
världen — uppriktigt sagdt satt hjärtat i halsgropen — gick jag rakt
fram till karlen, högg honom i armen och förde honom mot dörren.
Den nyss så oförskämde och pockande negern förändrades nu hastigt
till en ömklig tiggare. »Massa, gif mig åtminstone två blad»,
frammumlade han i bevekande ton. Mera behöfde jag ej höra för att
inse, att öfvertaget var på min sida. Med en duktig knuff förpassades
mannen ur hyddan, dörren slogs igen och tillbommades väl, och efter
detta misslyckade angrepp var det slut på dylika utpressningsförsök.
Jag fann nu här liksom förut annorstädes, att man med ett beslutsamt
och djärft uppträdande, naturligtvis i förening med nödig hänsyn till
negrernas vanor och åskådningssätt, imponerar på dem och slutligen
til ltvingar sig respekt. Något bättre utföllo försöken att locka mig till
öfverilningar. Afsikten var tydligen den, att sedan jag gjort någon
dumhet, få nöjet att ställa till palaver och på så sätt tvinga mig till
utbetalning af varor. En gång råkade jag fastna i snaran, och hur
obetydlig min försummelse än var, höll den dock på att beröfva mig
möjligheten att bestiga berget. Mera härom i det följande.
Under den första tiden af min vistelse i Bea företog jag dagliga
ströftåg dels i de närmaste omgifningarna, dels uppåt berget till
närheten af skogsgränsen. Mina försök att förhyra Bea-män för den
fortsatta bergvandringen misslyckades. Alla, som anmälde sig, visade sig
alltför opålitliga och begärde betalning i förskott, som naturligtvis ej
kunde beviljas. Ur denna svårighet hjälpte mig d:r Preuss. Sitt eget
folk kunde ban ej afstå till mig för så lång tid som jag önskade, men
genom hans bemedling lyckades jag förhyra tre Beamän, som förbundo
sig att följa mig upp och kvarstanna tre dagar på berget, oafsedt de
två dagar, som skulle åtgå till upp- och nedstigandet. Den 17:de juli
hade jag bestämt till uppstigandet. Aftonen förut lät jag öfverföra
allt, som ansågs kunna vara af något värde för negrerna, till
missionsstationen, för att hafva det i säkerhet där under min frånvaro. Tidigt
på morgonen den bestämda dagen infunno sig bärarna, och intet syntes
numera kunna hindra mig att nå det efterlängtade målet. Jag höll
just på att nedpacka mina filtar, då en neger infann sig, stack sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
